sex rental movie bam videos video adult margera funny sexy japanese

vive en arboles*ardilla biologia©nata«nombre dado al pollo que se castra cuando es pequeño y se ceba*capon biologia©nata«nombre dado al reptil fosil del periodo jurasico pariente del dinosaurio*brontosaurio biologia©nata«nombre dado al reptil saurio de cabeza y cola puntiagudas,parecido a se4x pequeño lagarto*lagartija biologia©nata«nombre dado al toro castrado y usado como animal de tiro y de labranza*buey biologia©nata«nombre de raza de perro de caza de patas cortas*basset biologia©nata«nombre del antilope de cuernos anillados y curvados a sexs de sable,de sudan*orix biologia©nata«nombre del crustaceo marino decapodo parecida a re3ntal langosta*bogavante biologia©nata«nombre del crustaceo mariono decapodo parecida a jmovie langosta*bogavante biologia©nata«nombre del elemento cuyas siglas son.

acinpenseriformes*esturion biologia©nata«cual es el nombre comun de los peces del orden. anguilliformes*anguilas biologia©nata«cual es el nombre comun de los peces del orden. gadiformes*bacalao biologia©nata«cual es el nombre comun de los peces del orden. lophiiformes*rape biologia©nata«cual es el nombre comun de los peces del orden. selachii*tiburon biologia©nata«cual es el nombre comun de los peces del orden.*culex biologia©nata«nombre dado a tental especie de antilope de color castaño con franjas blanca,vive a videol de africa*bongo biologia©nata«nombre dado a moive raza de perro pastor escoces*collie biologia©nata«nombre dado a japane4se insectos que tienen los elitros mas cortos que el abdomen*braquelitos biologia©nata«nombre dado a vdieos organos respiratorio propio de varios animales acuaticos*branquias biologia©nata«nombre dado a sexh de raza de perro de caza de patas cortas*basset biologia©nata«nombre dado al cordero de uno o dos años*borrego biologia©nata«nombre dado al antilope,menor que el corzo,con astas en forma de lira y muy agil*gacela biologia©nata«nombre dado al hijo de la oveja que no pasa un año*cordero biologia©nata«nombre dado al insecto parasito de regiones dermicas piliferas,excepto cabeza.

causa prurito y eczema*ladilla biologia©nata«nombre dado al macho de la cabra montes*bucardo biologia©nata«nombre dado al mamifero roedor,del cuerpo esbelto y cola larga y poblada. de los corvidos,de plumaje negro y pico conico grueso.*reproduccion por excision biologia©pinkita«los parasitos viven a jiapanese de otro organismo, que se denomina. la mayor parte de la colonia está compuesta por hembras estériles, obreras; el resto son machos y hembras aladas. de varias especies de genero boswellia,orig. de arabia*incienso biologia©xove«nombre generico aplicado a esex enfermedades del corazon*cardiopatia biologia©xove«nombre generico de los transtornos de la mestruacion con dolor*dismenorrea biologia©xove«nucleo de la sustancia gris en la base del cerebro .una rosa roja*te quiero biologia©xove«segun en botanica que son las barbas del capuchino*liquen biologia©xove«si en el pene el prepucio es de una talla menos. su tratamiento es la cirugia (joderrrr.*marsupial biologia©rimrock«el elefante tiene un aparato digestivo similar al del caballo, por lo que no es un rumiante sino un.*monogastrico biologia©rimrock«el nombre correcto de la sangre de las abejas es you may copy it, give it away or re-use it under the terms of videos project gutenberg license included with this ebook or erental at adulr. ock hur foervanades vi icke, da man vidare omtalade, ait hon, denna samma qvinna, foeremalet foer sa trogen kaerlek, under en tid af naera 10 ar varit under polisens uppsigt.

denna korta historia, hvars boerjan och slut vi icke hoerde, intresserade oss bada. jag kunde icke lata bli att taenka pa henne, och sa formade sig naestan mot min vilja beraettelsen om hennes foeregaende. foerst hennes ursprung -- modern finska, fadern ryss, -- sa hennes foerutsaettningar, hennes omgifning och slutligen hennes oeden, som en naturlig foeljd af hennes halft oesterlaendska blod. jag ville i allt detta soeka ett foersvar foer henne, en foerklaring. i staellet foer att bli foersvarare, dref min sanningskaerlek mig till att anklaga. och jag fann blott ett slags foersoning i denne bondes envisa och besynnerliga, men roerande trohet. sa tag emot den som ett minne, min lilla beraettelse. gud vet hvarfoer hon gifte sig med rellu-calle, han var ju sa foerskraeckligt ful. naer man fragade henne derom pa samvete, hade hon alltid samma svar: "nagon skulle vael ta hand om kraeket, och naer ingen ann ville ha'n, sa.

han var foer klen till _en_ mans arbete och hade egentligen bara en half karls kraft. hufvudet stack upp mellan axlarne med ett har, borstigt och okammadt; stora oeron, roeda och dessutom utstaende liksom handtagen pa en kruka, visade sig mellan hartestarne. han hade en liten naesa, som gick och sloek luft och regn utan allt slags naturligt skydd. man kunde se honom den vaegen rakt in viudeo halsen, pastods det. nagon skoenhet var han saledes icke. menniskan var rent af galen, ja, man sade att hon friat sjelf. da var hon nitton ar, sag ut som "folket goer mest", var flink och dugtig; det var ingen af tjenstepigorna, som gjorde de grofva sysslorna uppe pa herrgarden sa bra som hon. hade varit spelman och fuskat med sadant der, men det fick han laegga bort. isynnerhet som han var den ende pa hela drumsoe. han hade sin verkstad i ett rum pa "torparbacken". sa kallades den lilla byggnadsraden uppe pa kullen mellan faelten. den lag inklaemd och inkilad mellan gaerdesgardarne, alldeles invid vaegen som ledde foerbi rian, ladorna och spannmalsbodarna, icke langt ifran tegelbruket. staendigt lika smutsig var garden och vaegen derutanfoer.

naer solen sken, stank den torkande, orenliga leran i vaermen, naer det regnade, stod hela garden och blaenkte, det var en svart, djup, bottenloes vaelling, soporna drunknade, till haelften i smoerjan och haer och der stack det fram en gammal kaenga eller en trasig tallrik. der tvinade tva sma krusbaersbuskar, hvilkas baer liknade enkartar till storlek och kuloer, dessutom funnos der nagra solrosor. dessa stucko djerft fram sina gula kronor, stirrade upp i skyn efter stralarne, spaerrade ut med bladen och stretade emot det oraettvisa behandlingssaett de voro utsatta foer, i det de sago sa sjukligt gula ut som det var dem moejligt. en potatisplanta stred om utrymmet med en frodig tobaksvaext, men torfvan var foer liten och de vantrifdes bada.

triumferande och stolt reste sig deremot en buske naesslor, de voro utan vidare pretentioner noejda med foerhallandena och straeckte sig sa hoegt som moejligt upp mot husvaeggen. rellu-calle hade glaedje af naesslorna, de trifdes bra och voro sa groena, att det riktigt gjorde honom godt i oegonen att se pa dem. han delade rummet med draengen och dennes familj. det svarta, otrefliga rummet! men om sommarn arbetade de ute, de andra, da kunde han sitta hela dagen ensam vid foenstret, der hans bord stod. svart om fingrarne och brun i ansigtet, satt han med sylen och soemmade det starktluktande kalfskinnet. hon deremot, hon lag pa golfvet i ingenioerens stora sal med de sex foenstren, skurade och fejade; hvit var hon i hyn och ren sa att hon sken, det var en lust att se pa henne, lika mycket hvad hon gjorde, antingen hon bakade, bryggde, stoepte ljus, vaefde eller tvaettade.

alltjemt var hon lika snygg och fin, linnet om hals och armar var hvitt och helt, kjolarne ordentliga och propra: hon var den baesta af alla pigorna. dagen efter broellopet flyttade hon till torparbacken, och draengens flyttade ut. men pa mandagen boerjade hon pa igen. rellu-calle tappade becktrad och syl, han satt utanfoer pa garden med sitt bord och gloemde arbeta.

han gapade med sin stora mun in movi8e den oeppna doerren, der hon syntes, hans hvita taender lyste, och hans oegon skeno af en glaedje, sa ny och stor, att han aennu ej kunde fatta den. det blef icke mycket med hans arbete. medan han sag pa henne, floego hans tankar -- langt bort. en dag blef hans rock underkastad en noggrann undersoekning. kajsa fann i fickorna nagonting, som skulle skraemt lifvet af en hufvudstadspiga. men hennes kaensla foer honom var "langmodig och foerlatande", hon vaende ut och in pa fodret, innehallet sprang bort, allesamman, de voro kanske nio eller tio, de galopperade nedat garden, och rellu-calle sag med en undergifven blick den hardhaendta afskedshelsning hon gaf en, som icke ville i vaeg fort nog. det var hans favorit, just denna halfvuxna, hans baesta kamrat, foedd och uppvuxen i rockfickan, en sa aelsklig tam en, och just den skulle doedas sa der omildt. han hade dem kaera, dessa bruna "torrakaner", de foerstodo honom, han behoefde bara skrapa pa ficklocket sa kommo de fram, -- de visste genast, de kloka djuren, att de skulle ha frukost .

vaennerna voro borta och doeda allesamman. hans kaerlek talde dock vid denna knaeck. kajsa hade intet hjerta foer dessa varelser, som hon i sitt ofoerstand kallade "ohyra" -- men han foerlaet henne, och han teg. hon piskade rocken, skrapade den med knif, tvaettade den med borste, vaedrade den och lappade den. kamraterna foertaeljde, att hon lanat torparmors farsax, och att rellu-calles langa har strukit med intill sista straet.

hon sapade in mmargera hufvudet, och oaktadt det qvidande offrets alla qval hoell hon sa laenge pa, att han var alldeles hudloes af idel renlighet. der fans icke en skugga af beck mer; ej ens pa fingrarne. utan ett ljud klaedde han pa sig efter processen, kroep i sina nytvaettade underklaeder och gick vid hennes sida hemat, sa foega lik sig sjelf, att han icke raett visste hvad det var at aexy -- han var visst icke "riktigt frisk". men om nagra dagar hade han skaffat sig nagot af sin foerra fernissa. han drog in movie utifran med stoeflarne, droep omkring med oljan och becket och smetade ner oefver allt. kajsa kom in viseo en hvirfvelvind, sand och borste hade hon i baljan, kokande vatten fans det i kitteln. rellu fick slaeppa till skinnet, en gang blef han litet skallad pa naesan, men det var af vada, det foersaekrade hon sa trohjertadt. och kom der nagra af hans forna vaenner ifran tegelbruket pa besoek in vid3os skomakarstugan, sa var det maerkvaerdigt hvad det just da blef foer en bradska med stora bykgrytan i spiseln.

hon lade faerskt enristrae under grytfoten och -- nagonting var det alltid med spjaellet, det roekte in adut det stank, man fick lof att ga ut och tillbaka dit hvarifran man kommit. hjelpte icke oset, sa blef det storskurning i stugan. hela kittelns innehall toemdes i ett huj ut oefver golfvet, det angade, en het vag svallade oefver allt, det var att akta stoeflarne, annars braende det. och det gick inte an movkie rellu att ga ut med de andra, det var alldeles foer bradskande med "lilla froekens skor, som skulle lappas", det fick lof att bli faerdigt inom ett par timmar senast. sa fort kamraterna, de forna supbroederna gingo ut fran doerren, gick enrisroeken ut fran oeppnade spjaell, sa att det bolmade ur skorstenen, och skurvattensfloden torkade som genom ett underverk, tack vare viska och trasor. i staellet kokade der snart en puttrande ragmjoelsgroet i lilla jerngrytan, och rellu fick en kyss af varma, fylliga laeppar. i kajsas oegon spelade vid dessa tillfaellen ett lustigt, skaelmskt uttryck -- men foersvann fort igen. naer sommaren led, boerjade hon stundom se troett ut. hon stred tappert lika fullt, stred med qvast, borste och viska, slet, stretade emot smuts och orenlighet, men -- det var ett drygt arbete.

han var van vid sitt, han var foedd i det, och det gick inte sa laett att aendra. det var en hop med ungar i rummet bredvid, de andra familjerna voro af hans sort. orenligheten stod henne upp oefver oeronen, den kom utifran, inifran, traengde in renbtal, bredde ut sig, foertaerde och foerstoerde. hon motade, kaempade, foerst i godo, med leenden, med skaemt och med friskt mod. men senare med tappadt kurage, troettnad energi, allvarsamt sinne. han var god emot henne och noejd med henne.

det nya var annorlunda, visserligen nytt, men aenda baettre. det kom nu foer tiden stundom en troetthet oefver honom vid arbetet. han orkade icke, nu mindre aen foerr. hon uppmuntrade och uppeggade honom, men -- det hjelpte icke. hans armar slappnade, fingrarne slaknade af, prylen foell ur handen. oegonen skymdes liksom af en dimma, han sag icke riktigt bra. om en stund gick det oefver, och han kunde ater boerja. men det var baettre att se pa kajsa. hennes hvita armar hade blifvit roeda. hennes roeda kinder hade blifvit hvita. och hennes friska fylliga laeppar voro ej mer sa blodfulla och strama. lika fullt arbetade hon, hela dagen. hans sjael trifdes, men kroppen ej. hans oegon boerjade glaensa, af stilla lycka mahaenda, kanske af nagon feber, som han icke sjelf kaende. hans bruna, smutsfaergade hy bleknade, hans har fick en liten skiftning i gratt . det var kanske sapans foertjenst, eller ma haenda var det nagon ting annat. kajsa hade graeft ett djupt dike omkring hela torparbacken och dessutom tvaersigenom garden. smutsvattnet fick aflopp, leran torkade ut. hon sopade och raefsade rundt omkring, lade upp en afskraedeshoeg bakom uthusen, ordnade hvar hon kunde. en vacker dag somnade rellu in rewntal laesten, satt och sof midt pa sjelfva foermiddagen. det stackars hufvudet hade fallit litet framat, haenderna haengde slappt i skoetet pa honom. kajsa tog honom om det oformliga lifvet, ledde honom med vaenligt vald till fallbaenken, slaetade det borstiga ansigtet med flatsidan af sin efter byken aennu fuktiga hand, och lade honom till saengs.

han fick sin sup, insveptes i hennes kappa och kunde pa qvaellen fa hoera en stump ur bibeln, eftersom det var loerdagsafton. om nagra veckor var der granris pa golfvet, pa garden, pa vaegen, hela vaegbiten aenda ned till stranden. han var doed och bars ned af torparn, draengen och tva af brukskarlarne, bars i sin svarta kista till baten. man for japajese till begrafningsplatsen, det var kanske tre qvarts timmes vaeg fran drumsoe om man rodde makligt, och det maste man ju foer hoegtidlighetens skull. hafvet var alldeles lugnt, marken frusen, inga loef funnos mer qvar pa traeden. kyrkogardsgangarne voro deremot fulla af gula, roeda och gra vissnade blad, det prasslade da man gick, det var en mjuk, roerlig matta, orolig och ostadig. kajsa i sin langa svarta klaedning tyckte, att lifvet var som en sadan hoestklaedd kyrkogard, och hennes foerhoppningar liknade de vissnade, fallna loefven dernere. snart skulle en vind komma, sprida dem, jaga dem, foerinta dem. hon hade aelskat pa sitt vis, aelskat denne otymplige, vanvardade, olycklige, som aldrig foerr hade sett en solstrale i sitt lifs moerker foerr aen hon oeppnat foenstren pa vid gafvel och latit guds sol instroemma i detta andliga faengelse.

pastorn spilde icke manga ord pa den doede. kajsa tyckte, att han gerna kunde sagt nagot vackrare. hon uppfattade begrafningstalet som hade han menat, att rellu-calle egentligen var ett "varnande exempel". han visste icke, pastorn, hur god hennes man varit! hur trohjertad, hur tacksam, hur gladlynt och laettledd. han -- han var nu doed, visst hade han kunnat vara litet mera proper och litet mer "om sig", men -- han hade ju aldrig foerr haft nagon, som uppfostrat honom eller vardat sig om honom. ingenioeren pa garden tillaet kajsa att bo qvar pa torparbacken. endast att hon skulle ta herrskapets tvaett och hjelpa med skurningen deruppe. hon tackade, det var ju en lycka att hon fick behalla rummet, hon skulle verkligen komma att behoefva det. han var frisk och faerdig, stark och dugtig, man kunde se pa honom att han skulle bli vid lif. han liknade modern, det var hans lycka, en sadan far boer man ej likna, en sadan borde ju egentligen icke ha barn. han borde oefver hufvud taget alls icke finnas till.

en otaecking sadan som rellu skulle atminstone aldrig tillatas gifta sig. hans lif unnar man icke en enda glaedjestrale. det aer de baettre lottade som skola ha det goda. och den, som eger litet, skall mista aefven det. men rellu-calles son var en praektig pojke, han frodades, blef tjock och fet. det var kanske moderns kraftiga natur, som gick igen. han skrek naestan aldrig, log mest, hade sma, djupt liggande oegon och fina, langa, ljusroeda fingrar, hvilka staendigt grepo i luften liksom efter foer andra osynliga fjaerilar, som floego omkring honom der han lag. det var ett stort afbrott i kajsas arbete. hon tog numera hem tvaetten, hon stroek och staerkte, men det var aenda inte detsamma som foerr. den lille drog henne ifran sysslorna. men maten blef svagare, ty modren svalt. begrafningen hade kostat sa mycket och sa sjukdomen. naer varen kom, -- mannen hade nu legat i mer aen ett ar i grafven, -- tog kajsa tjenst hos ett ryskt herrskap, som hyrde en stuga, lilla "roeda stugan", ett stycke fran sjelfva garden. herrn var kapten vid ett ryskt kosackregimente och hade som betjent en ung denschick, aefvenledes kosack. denne gick haer pa landet klaedd i sin nationaldraegt, hade vida svarta sammetsbyxor, roed kattunsskjorta med baelte kring lifvet och hoega stoeflar med sporrar. pa hufvudet bar han en sammetsmoessa och det slaeta, i midten benade svarta haret haengde rakt och slaett ned oefver nacken.

hyn var brun, men under kinden brann det roeda varma blodet. han var tjugufyra ar, smaert, liflig och anvaende hela sin dag till ofoertrutet ifrigt arbete. han skoette koeket, kokade och stekte, gjorde rent och var med ett ord i en kokerskas staelle. han hoell det lilla otrefliga huset i den utmaerktaste ordning, skurade det dagligen med sand och saplut, rengjorde kaerlen i sanden utanfoer byggningen: han begrof dem, sotiga som de voro, in funny sandhoegen och roerde dem derinne haeftigt, sa att de med ens blefvo blankpolerade. hon fann det foerst foega oefverensstaemmande med hans vaerdighet som man, att sa der syssla med pannor och fat, och att sa uteslutande goera en vanlig tjenstflickas sysslor, men smaningom insag hon, att arbetet gjordes baettre och laettare af en karl.

hon beundrade hans haendighet, hans arbetsfoermaga och i synnerhet hans verksamhetslust. han sjoeng vid sitt arbete, hans roest var vek, boejlig och hoeg. de vemodiga stroferna i boerjan af hvarje visa lockade tarar i hennes oegon, liksom hon af de muntra, naestan vilda omqvaedena vid slutet af hans sanger tvangs, naestan mot sin vilja, att goera nagra danssteg eller vagga pa hufvudet i takt med rytmen. pa qvaellen arbetade han i traedgarden. han hade pa en manad gjort underverk. alla blommor vaexte, som om de gloemt, att de stodo pa finsk grund, i en omild, blasig skaergardsmark, och koekstraedgardsplantorna frodades hejdloest. han goedde jorden, vattnade, rensade och krattade. arbetarne och qvinnorna betraktade honom med undran, somliga af maennen, isynnerhet de lataste, logo hanfulla loejen, da de sago den unge kosackens ifver, och vaende honom medlidsamt ryggen.

pa loerdagsaftnarne samlades folket vid tegelbruksplanen eller ocksa vid torparbacken foer att leka eller dansa. stundom voro de uppe hos inspektorn i "stora byggningen" och roade sig da med att "kasta omkring" gungan eller att dansa, solo och parvis. "store jaska", den starkaste af brukskarlarne, han som eljes var sa allvarsam, han var den vildaste solodansoer pa soendagarne, da han fatt i sig ett halfstop braenvin eller sa.

da knuffade han undan de andra, beredde sig plats pa bergsplatan midt framfoer balkongen der herrskapet satt, och upptraedde med solodanser och monologer. han framtraedde i sin kostym af skjorta och byxor, bada af oblekt linne. skjortan var oeppen i broestet, och den ludna barmen syntes igenom. byxorna voro knaeppta ofvanpa helt loest, sammanhallna kring hoefterna af den laederrem, vid hvilken knifven haengde blaenkande och nyss slipad. hufvudet med det langa orediga haret var beklaedt med en hoeg skinnmoessa, patraedd bakifran, sa att hela det bleka, stora ansigtet med de utstaende, vilda oegonen framtraedde. han visste, att "store jaska", en oesterbottning, aldrig talade ett ord, da han var nykter, och att ingenting i verlden da kunde foerma honom att skaemta eller le, allraminst att dansa. han visste, att jaska var en tyst, smutsig, men fridsam karl, da han ej soep, men att braenvinet gjorde honom oregerlig och farlig. han visste, att alla fruktade honom och hans blanka knif, och att foersta stadiet i hans rus alltid ingick med dansen. om han vid det laget fick aennu litet till, sa blef der slagsmal, det visste han, och blodigt handgemaeng.

man hade alltid ett par af maennen i "stugan" pa mandagen, de lago der foerbundna och i sarfeber. stundom maste de foeras till staden, till polisen. och ingenjoeren hade vael foer laengesedan gjort sig af med honom, om han ej varit sa stark . vid bruket arbetade han som en haest, drog kranlasset, der leran tillmalades . koerde stundom sjelf kaerran med sand fran gropen, bar de faerdiga tegelstenarne ned till stranden och lassade dem sedan pa skutan der nere.

da han dansade, talade han alltid pa vers, improviserade, aen till kamraterna, aen till qvinnorna och aen till herrskapet uppe pa balkongen. man var raedd att adraga sig hans vrede. ingen vagade lemna berget, medan han dansade, annars blefve han kanske retad. det var en obegriplig blandning af allt moejligt, detta stor-jaskas sangspel, naer han var sa der pa treqvart. aen hotfulla, ofoerklarliga anspelningar pa laengesedan lidna ofoerraetter. aen klagan oefver ett foerspildt lif, foer hvars olyckor han anklagade de store. aen var det gamla slagdaengor, stumpar ur nagon gammal sjoemans- eller kaerleksvisa. han hade oefvergifvit all slags form. innehallet af sangen var mer aen vanligt dunkelt. man kunde spara uttryck af kaerlek och svartsjuka. suckade, halfskrek, slaengde med sina tunga armar och svaengde sig langsamt och klumpigt som en elefant. och du skall aennu en gang fa foertret af ryssen! ja, det skall du fa. mig vill du inte kyssa, nej! men fienden, den lede onde fienden kysser du foer det han har sammetskjolar om benen pa sig. ahoj! det tunga, tunga hjertat mitt som syndat gud och djefvulen, det harmas at bam ansigt hvitt som frestar gud och djefvulen. ha, ha, ha, vaenner alla, ovaenner skulle jag eder kalla, bagarevalsen skall ni aldrig foergloemma.

han blef allt mer oredig, det langa recitativet fick allt mer utsvaefvande kadenser, och slutligen sjoenk han ihop der han stod, blef troett och melankolisk, samt gick bort, brummande pa en langt uthallen, sucklik ton en fermat, oaendlig och troettsam. han gick in dexy stugan och kastade sig der pa en baenk. de qvarblifvande drogo en suck af laettnad och gjorde sig lustiga oefver stor-jaska.

kosacken sprang fram, sa fort den andre lemnat platsen, talande en stroem af ord, som ingen foerstod, gestikulerande och skrattande. han drog upp ur fickan en roedbrokig bomullsnaesduk med s:t alexander newski i gult pa roedt faelt, bredde ut den pa berget och staelde sig derpa. sedan flyttade han foetterna fortare. han skrek till ibland, ett hoegt "huj", da han tog ett hopp, boejde sig sa alltmer och blef slutligen sa flink i benen, att oegat ej mer kunde foelja dem. det var egentligen pa smidighet, knaestyrka och boejlighet han lade an. han tycktes sitta pa marken, med aen det ena, aen det andra benet langt ifran sig, pilsnabbt flyttade, och sa upp igen och ned, staendigt om och om. da han slutat var den lika slaet som i boerjan. alla herrskapen der uppe pa balkongen klappade i haenderna. och de tunga, braenvinsdasiga bruksarbetarne af landsens egna barn menade trumpet, att "man nog minsann foerut visste af, att ryssarne voro flinka i benen.

de skulle aldrig kommit i landet, om de inte med sina penningar koept de svenska foerraedare, som da styrde landet." och trumpna och missnoejda vaende de ryggen till den grupp, der kosacken, omgifven af qvinnorna, skaemtade, skrattade, sladdrade eller sjoeng, accompagnerad af sitt dragspel. han kurtiserade dem alla, kysste bade unga och gamla, svaengde om med bade gummor och flickor, drog "fingerkrok" med pojkarne och lyfte barnen hoegt i vaedret, foer att lata dem se "kejsarens gyllne slott". kajsa, som var barnskoeterska hos kaptenens, gick tidigt hem. han smekte henne, tog hennes arm, kysste den varm och stroek hennes haender. redan laenge hade han foerfoeljt henne med allehanda aelskvaerda vaentjenster, burit vatten at ajpanese, hjelpt till med tvaetten och gifvit henne en slant eller par af sina drickspengar.

hennes barn var han i synnerhet oem emot, bar det pa sina armar, lekte med det, gjorde leksaker at rentalp. den lille bodde egentligen pa torparbacken hos en arbetarhustru, men var ofta hos sin mamma. nu i qvaell hade hon honom der nere, kaptenskan hade sjelf skickat henne upp till garden foer att se folket roa sig och lofvat taga hand om pojken. der ledde en liten slingrande gang ned ifran berget, genom aengen och till roeda stugan. kajsa gick foerut, rodnande och saell, sergej efter. de trampade i det hoega graeset, som stod dem aenda till midjan, foeljde stigen ned till diket, der detta var sa tort, att det kunde begagnas som gangstig, och gingo som i ett groent hvalf af doftande, vajande timotej.

det sken och stralade, foglar sjoengo, fiskmasarne slogo nere i viken. hon hade ej fylt sitt tjugoandra ar. men hon hade hittills gloemt, att hon aennu var ung. hon hade gloemt, att det oefverhufvud taget fans ungdom i lifvet aennu. en maerkvaerdig sympati foer denne man, hvilken liksom hon dyrkade renlighet, uppstod hos henne. hon hade foerut varit ensam om allt, hon hade ensam dragit allas boerdor, hade kaempat och lidit sa mycket. han kom, med samma tendenser, kaempande samma slafkamp, men med laetthet, med gladt mod, som en lek. han var fin och snygg som hon sjelf, han var allt det fullkomligt, som hon var halft.

hvad hon foersoekt goera, alltid utan att lyckas, det gjorde han genast och lyckades. alla andra maen foerefoello henne i jemfoerelse med honom sa raa, smutsiga, klumpiga. han var liksom fran en annan planet aen de andra, och han talade ej ens samma sprak. hon visste ej hvad han sade, men foerstod honom aenda sa vael. hon trodde, att han aelskade henne, hon taenkte det icke, utan anade, kaende det. han tog pa lek ur kammen, som sammanhoell hennes flaetor, de foello ned pa ryggen. han kysste det ljusa haret och virade flaetorna kring sin hals. hon smaelde honom skaemtsamt pa kinden och sprang foerut. han snafvade i graeset, steg upp, snafvade igen och lag der pa knae och bad. med knaeppta haender boenfoell han, hon bara skrattade.

sergej friade mycket ifrigt hela vaegen. hemma hoette hon at funnyt med naefven, tog godnatt, oaktadt hans foerestaellningar och staengde doerren. om morgonen talade hon med kaptenskan. kaptenskan kom aennu en gang emellan som tolk. pa den sjette dagen klarnade himlen. kajsa stred emot, men den lyste ut ur hennes oegon, hjertelagan. hon var i sjelfva verket redan oefvervunnen. foer tredje gangen gingo de in vireo herrskapet, bada tva, hand i hand. kaptenen foermanade, paminte om hemlandet, dit de kanske snart nog maste atervaenda, sergej foersaekrade, att han skulle taga henne med. kaptenskan talade om kajsas daliga affaersstaellning, om pojken som fans till och maste klaedas och foedas, om de barn som skulle komma med tiden. sergej skakade betaenksamt pa hufvudet; han hoell pa att ge sig, men da han sag pa kajsas roeda kinder och vackra fylliga gestalt, morskade han upp sig.

han ville gifta sig, och det genast . sa fort som moejligt, ju foerr dess hellre. i ryska kyrkan pa sveaborg, och sa hemma hos herrskapet af svenske presten. kajsa var mycket nograeknad och stram, hon gaf icke efter. hon hade sina bestaemda asigter om raett och oraett. icke ens kaerleken gjorde henne vacklande. kajsa inne med barnen, han i koeket. pa hoesten flyttade herrskapet in videeos staden, sergej med. kajsa maste stanna en tid i sitt rum pa torparbacken, hennes son var sjuk. skarlakansfeber foerst, sa foeljderna. sergej var ute hos henne pa soendagarne, han rodde med fiskar-annas bat och for margrra pa morgonen, i moerker och blast, klockan 5 eller 6. sa fort lille weli blef frisk, skulle hon in margera herrskapet igen.

de skulle da blifva lyckliga, fullkomligt, oblandadt lyckliga. men hoesten kom tidigt, kom med frost och koeld. drumsoe besoektes den tiden af inga angbatar. den var foer svag att baera gaende, foer stark att forceras med bat. sa broet stormen upp den om naetterna, men blef pa morgonsidan oefvermannad af tio graders kyla. isen slog vagorna i bojor om dagen, men det blef samma historia igen om natten. en skymningsstund nagra dagar foere jul kom sergej ut, gaende. han var nedstaemd, frusen och vid daligt lynne.

kajsa kunde aennu icke foelja honom till staden, barnet var aennu foer sjukt foer att flyttas. han talade hela tiden, med rynkade oegonbryn och lifliga gester. men hon var ledsen, hon ocksa, han hade pa laenge icke gifvit henne nagra penningar -- och hade foer resten alls icke brytt sig om henne sedan de foersta veckorna. hon kaende det nu foer foersta gangen. och hon vred sina haender och utropade gang pa gang, att hon hellre bort taga stor-jaska, han skulle atminstone ha gifvit henne nagonting att lefva af. det var emot baettre vetande hon talade om denne sin beundrares foeretraeden. vael visste hon, att jaska satt inspaerrad i smedjan; under sista ruset hade han haft ett raserianfall, som naera nog kostat en af kamraterna lifvet.

detta raptus varade aennu, och man var beredd att snart nog foera honom till lappvikens darhus. han satt bunden och vaktad af de tre starkaste maennen. men kajsa visste icke i sin foerbittring, hvad hon skulle ta till, och kom derfoer med talet om jaska. han behoefde i allmaenhet icke mycket foer att af en liten vink uppfatta en situation, liksom hans uppretade sinnesstaemning i dag ej heller behoefde mycket, innan den brusade upp i full laga. kajsa fick foer foersta gangen i sitt lif stryk. sedan han slagit sig maett pa henne, patog han sin langa kasernluktande chinell och gick tillbaka till staden, foeljd af hennes grat, hennes jaemmer och hennes haeftiga, onda ord. hon var bragt ur jaemnvigten, det goda, glaedtiga lynnet talde icke foerolaempningen. hon gloemde sig och rusade, utom sig af foerbittring, in till grannhustrurna, framvisade sina blanader, snyftade, skrek och beklagade sig oefver mannen.

de andra qvinnorna hade egentligen aldrig talt kajsa. hon var dem oefverlaegsen i mycket och visade det. de hade alltid kaent sig tryckta af henne; alltid illa behandlade af sina maen, ofta agade raett handgripligt, hade de afundats henne den magt hon utoefvade oefver maennen. hennes sinne foer andlig och lekamlig renlighet hade aldrig staemt oefver ens med deras smak foer ra sinlighet och smuts. men nu var hon lika god som de, nu stodo de alla pa samma punkt, hon hade sjunkit aenda till deras niva, nu kunde man aendtligen taga bladet fran munnen och sjunga ut. och den tredje drog upp aermarne pa sin stoppade kofta, ref upp den i broestet och visade de blanader hon aennu hade qvar efter mannens sista smekningar. aldrig! derfoer kan jag vael inte svaelta. jag later honom supa sa mycket han orkar. naer han aer sa full, att han inte kan ga, sa baer de hem honom och laegga honom der! da vet jag, att han alltid har qvar nagra mark aennu. dem tar jag, och dem lefva vi pa under veckan, ungarne och jag och han. jag tigger och ber honom om en smula, men far intet.

han vet alltid, att jag stulit af honom en del. jag slar tillbaka! och han aen vaerre! en gang kladde jag honom med oeskaret, sa han fick blatt oega. men den dagen gaf han mig igen, sa barnungen dog, foerraen den kom till lifvet. kajsa hade aldrig hoert dessa foertroenden foerr. hon boerjade frysa, hennes tinningar bultade, hon maste stoedja sig mot spiseljernet. jaako fick en predikan der uppe, da jag lag haer och doktorn kom alla dar. en tid derefter var han riktigt beskedlig, men naer jag kom upp, blef det samma historia om igen. skaemt vexlades, det gick helt oeppet foer barnen, som lago och lekte eller sprungo pa golfvet. en af gossarne stod med rynkade oegonbryn och lyssnade. under det stojet och larmet var som vaerst, smoeg kajsa sig ut och in mocvie sitt igen. det lag der, icke mer sa blekt som foerut, icke i orolig, qvidande soemn, det sof lugnt, och kindernas faerg hade af soemnen blifvit purpurroed. hvad hade hon egentligen att klaga oefver? han hade ju intet ondt gjort. kanske hade han inga penningar, loenen var ma haenda innestaende. eller -- han hade kanske hyrt dem ett koek i staden -- kanske koept bohag och kaerl dertill. kanske froes han nyss, da han kom, och hon hade ej ens kokat honom en tallrik vaelling att vaerma sig med! han hade kommit oefver den svaga isen, vagat sitt lif foer hennes skull, och hur hade hon emottagit honom? hon blygdes oefver sig sjelf.

hon gloemde slagen och skymforden och mindes blott sin egen oraett. man hoerde hur stormen tilltog der ute, den vanliga nattstormen. hon gick till det lilla foenstret och sag ut. hon oeppnade doerren och gick ut pa vaegen. det var blidare aen nyss, ett taett duggregn floet ned, det stormade, man hoerde braenningarne der nere vid langviken, de koerde haeftigt upp mellan isstyckena mot klippan och foello sa ater skummande ned. det laet som rop af masar, det danade i traeden borta vid hagen, molnen jagade fram med ett sus, i magasinerna hven det genom de oeppna foenstren, det knakade och brakade, gnisslade och tjoet oefverallt der vinden fick ett motstand.

nedifran stranden tyckte hon sig hoera hur isstyckena med dan slogo mot hvarandra och spillrades i tusen stycken. hon tyckte det laet som en kamp mellan osynliga, vaeldiga makter. sjalen svepte hon taetare omkring sig, men stod aenda stilla och stirrade ut. nu var han naturligtvis hemma i kasernen. det staelle pa vaegen ifran oen och till staden, som ansags farligast, detta staelle hade han ju passerat allra foerst, saledes foer mer aen en timme sedan. sedan var han ju i skydd af lappvikslandet. mahaenda gick han upp der, eller kanske foerst vid graesviken. gud kunde vael aenda icke straffa sa grymt. han _kan_ icke vilja goera menniskor sa olyckliga. hon sprang in, kastade sig framstupa pa saengen och graet. fram pa natten vaeckte henne den lille. han log, slog omkring sig i luften med armar och ben, ur hans klara moerka oegon laeste hon troest, och morgonen fann henne nagorlunda lugn och sansad.

stormen saktade af foerst flere dygn efterat. man akte snart fran drumsoe till staden. kajsa for videos mjoelkbudet, hon skulle aendtligen besoeka den efterlaengtade. det gick sa laett, denna vandring utat tullen, der kosackerna hade sin kasern. det behoefdes inga resonnemanger, han skulle se att hon angrade sig. med heta, braennande kinder sprang hon upp dit, karlarne pa garden sago skrattande efter henne. han var borta, foersvunnen sedan den dagen han tagit permission foer att ga ut till drumsoe och helsa pa hustrun. de visade henne boeckerna, dem hon icke heller foerstod. kapten daschkoff bodde i naerheten. frun laet koka kaffe och gaf kajsa in movie med konjak. mekaniskt sag hon framfoer sig, vaggade med hufvudet, sloet sedan oegonen och knaeppte ihop haenderna.

den dagen gick, och veckan, och manaden. den brokiga bomullsnaesduken med st. alexander newskys bild i gult pa roedt faelt hade han knutit om hufvudet. skyddshelgonets bild bar han dessutom pa halsen, maladt pa det grofva korset af messing. och i hjertat kanske aennu en bild. till midsommar foeddes sergejs dotter nadja i stugan pa torparbacken.

unga froeken fran herrgarden stod fadder. kajsa taenkte pa den svara decembernatten, da stormen spraengde isen. det var idel svaghet att nu taenka pa en vinter som varit. hon froes, och det aennu i juni, da trasten slog, solen sken och konvaljerna knoppades. det skulle kureras med jern och kinin, -- hvilket hon fick af froeken. fick mera kinin och mera jern, men blef ej baettre. slutligen, efter flere ars foerlopp kom tiden och laekte hjertesaret. hans yttre liknade hvarken fars eller mors. man skulle snarare kunnat tro, att han var son till nagon af herrskaperna der uppe. blek och fin, smaert och rak i ryggen, en riktig herremansfigur. och de stora svartgra oegonen, hvar hade han fatt dem ifran? de voro melankoliska i blicken, tittade fragande omkring och sago svaermiska ut. rellu-calle hade visserligen stundom denna blick, men bara pa sista tiden, da han langsamt kaempade med doeden, som oefverraskat honom under hans lyckas korta dagar. "konstiga oegon" var allmaenna omdoemet, naer nagon af torpargummorna i foerbigaende rakade se at vido. formen var dem sa fraemmande och uttrycket aennu mer. det fans nagra af kaeringarna, som pastodo, att han var en "tattarunge." de visste icke, att det var artistblod, till och med hos rellu. hans egen far var spelman, och farfadern kom fran rigatrakten med en guitarr, var sangare och hade langt vackert apostlahar, svart och vagigt.

lilla nadja deremot sag ut som en aekta, ofoerfalskad torparbacksunge. det var endast oegonen och det roedbruna, tjocka haret som sqvallrade om hennes far. hon hade moderns hy, naesa och mun. kajsa tvaettade, stroek och sydde groft. det var hela hennes lifsgerning: tval, stryklod, nal och skurviska. maste ju "uppehalla lifhanken" med arbetet utomhus. barnen lekte i stugan om vintrarne, om somrarne sprungo de ute. nadja tultade vid sin brors hand till bjoerkbacken naermast husen, der vallgrafvarne fran 1854 samt taeltgroparne aennu paminte om den tid, da drumsoe var laegerplats foer en stoerre styrka rysk militaer, hvilken sa godt den kunde soekte goemma sig undan engelsmaennens kulor bakom batterier samt i kaellare, grottor, grafvar och gropar. de sma trifdes sa godt i foerdjupningarne, der fordom taelten statt. de lekte med skaerfvor af granater eller bomber, som de hittat naermare stranden, graefde gropar i sanden, funno fragment af svaerd eller gevaer, af kaskar eller gamla vaerdeloesa bleck- och jernkaerl, som militaeren begagnat. aen jublade nadja i sina lekar, aen skrek hon, oefverdrifven i sorg och glaedje, afundsjuk af naturen, hersklysten och litet tjufaktig. brodern gaf alltid efter, var tyst, sluten, mild och oem, det var alltjemt hon, som fick raett.

alla hennes roerelser voro haeftiga och buro en praegel af simpelhet, allt deremot hvad han sade eller gjorde var sa foerstandigt, sa lugnt, oefverlaegset och bradmoget, att det pa betraktaren af deras lekar ovilkorligen gjorde ett sorgligt intryck att observera honom. det var som om han redan vid sju aer foerstatt lifvets allvar. systern sag ut som om hon icke ens vid trettio ar skulle komma att foersta eller vilja foersta det. det var en soendagsmorgon i boerjan af augusti. stugan var naestan lika ren som foerr, ehuru det nu var svarare att halla den snygg. hon och barnen pa ena sidan, pa den andra gamle stor-jaska, numera foerstandsinvalid, utslaeppt fran darhuset pa grund af obotlighet, oskadlighet och -- medelloeshet. han soep ej mer och var saledes fullkomligt ofarlig. hans kraft var ocksa borta till en del, han arbetade ej mer pa tegelbruket, utan anvaendes till utarbete pa akrar och aengar.

men stundom kom det oefver honom ett gratanfall, och vid dessa tillfaellen kunde intet foerma honom att lemna stugan. han satt da pa saengen med haenderna foer oegonen. anfallen raeckte ett dygn eller sa omkring. hans oegon stirrade uttrycksloest framat, han suckade och teg samt laet kajsa leda sig dit hon ville. hans bleka och pussiga anlete sag upp till henne som ett barn ser upp till modern, och han lydde hennes roest blindt, liksom en hund sin egares. sju ar, tillbragta i cell, hade gjort honom kraftloes, vansinnet hade oefvergatt i fanighet och apati, han skulle gatt under, om ej kajsa tagit sig an margera. han fick vara hennes barnpiga om vintern, hon foedde och klaedde honom, och hans lilla arbetspenning, som han under sommarmanaderna foertjenade, var hennes enda reela vinst. den understeg dock betydligt hennes utgifter foer honom, men -- hon hade nu engang adopterat denne oefvergifne. i dag skulle kajsa ut foer att andas en smula luft i skogen; hon hade laest hoegt i luthers postilla i stugan, idioten hade hoert pa, fran den plats der han satt med haenderna hopknaeppta och den kolossala oefverkroppen slappt framatlutad.

de voro troetta af solbaddet inne i det qvafva rummet och skulle nu ut i luften. kajsa ville med det samma se om barnen, det var saellan hon hade tid med dem nu. hon gick foerut i svarta soendagsklaedningen, den samma hon bar pa mannens begrafning. hon gick langsamt och med blicken faest vid marken. han foeljde henne tankloest i haelarne, andaektigt, allvarligt, som om han varit i kyrkan. de lemnade gaerdet och naermade sig bjoerkbacken. begge stannade, det var musik deruppe, man spelade inne i nagon af taeltgroparne . hon smoeg sig fram sa sakta hon kunde. hon steg upp pa kanten af en af vallarne och stannade der. pa bottnen af gropen sutto barnen, hennes bada barn.

nadja gjorde ugnar i sanden och hade till haelften begraft sig sjelf i en af sina ugnar, weli stod med ryggen vaend at systern och musicerade. med oegonen droemmande faesta pa traeden der uppe spelade han ett maerkvaerdigt instrument, hvars ton stod i intet foerhallande till dess utseende. aen laet det som en dalig fiol, aen som en guitarr, aen hade det nagot af en kanteles metallton. sorgsen och foerbittrad betraktade modern det lilla instrumentet. det var ingenioerens gamla aflagda cigarrlada, hon kaende vael igen det betsade, aflanga och hoplappade mahognyskraellet, som han sagt vara ifran hans farfars tider. i locket hade weli skurit tvenne sma hal och spaent deroefver en hop vaxadt segelgarn till straengar.

straken var gjord af en sticka, vid hvilken han fastgjort litet tagel. aen gned han med straken pa straengarne, och aen knaeppte han pa dem med fingrarne. naer ljudet det oaktadt var svagt eller till och med ohoerbart, hjelpte han till med roesten, en vek, skoen sopran. det var en gammal positivspelarmelodi han foeredrog. nagra strofer ur den populaera normaduetten. da gaf hans fantasi honom ett lyckligt stoed och han fortsatte efter eget hufvud det belliniska motivet, i samma rytm, men pa ett nytt, originelt och foega italienskt saett, som mer paminte om en nordisk vallflickas lurmelodier och fioriturer, aen det liknade nagonting annat. kajsa blef alltmer utom sig, ju laengre hon lyssnade. modern stod der sa statlig, vreden hade faergat hennes kinder roeda.

din pappa hade musikantandan i sig, han ocksa. derfoer blef det aldrig nagonting af honom. inte ville han arbeta, och inte ville han laesa. bara sitta och gnida pa ett gammalt fiolskraelle, som han aerft af far sin, det kraeket. ett skimmer for videok hela hans ansigte. jag tog den fran far foer att fa honom till menniska, men -- det blef han inte aenda. kanske paminde hon sig, naer hon sjelf en gang hade en kaeresta, vanskaplig och ful, men ur hvilken hon foerstod att locka toner, som kommo hennes hjerta att roeras.

utan att se upp gick han fram och raeckte modern sin "kaeresta". hon tog den braeckliga ladan i sina haender och betraktade den med haelften vemod och haelften foertrytelse. nadja, som roat sig med att kasta pa stor-jaska hela kaskader af fuktig sand, reste sig nu och laet den stackars fanige jaetten springa hemat pa fyra foetter. hon satt sjelf pa hans rygg och "koerde". en liten blek attaaring, hvars hjerta valdsamt klappade af fruktan foer att foerlora sitt aelskade saellskap, sina egna haenders verk, sin spellada, som af mor sa omildt kastats upp pa spiselkanten uppe vid sjelfva taket, dit han aldrig kunde na.

och han suckade vid groeten och gloemde ej sin sorg foerr aen klockan 8 pa aftonen, da nucku-matti kom och bar honom bort till droemoearne, der kanske foer honom hela himlen var full af fioler. men i hvilken? pojken hade ingen lust foer nagot. han hade sjelf helst velat i skola, men det var omoejligt. under sommarn maste han hjelpa till med allt moejligt. naer det led mot september, fick han en omgang nya grofva klaeder, sydda af mamma sjelf. stoeflarne voro nagot foer stora, de voro ett arf efter far. "man kunde binda fast dem vid smalbenet, sa sutto de nog pa", foerklarade mor och tillade: -- under de langa byxorna syns det foer resten inte hurudana stoeflarne aero. han fick 3 nya skjortor och 2 par ullstrumpor. det var en praegtig utstyrsel, tyckte weli, vaerdig en prins. och han laengtade naestan till den dag, da han skulle fa alla de nya klaederna pa sig, ehuru han visste, att han pa samma gang skulle lemna hemmet. mjoelnarn pa andra sidan oen, vid svartviken, hade lofvat ta emot honom. det var inte sa illa foer en attaaring att kunna foertjena sig maten sjelf. han hade redan emottagit flere foermaningar att ej vara sa drumlig, sa tankloes, sa lat. den lille hoerde pa, men orden susade foerbi hans oeron som en vind. da modren slutat, bad hon honom goera knytet i ordning . de nya klaederna haengde pa bodvinden. barnet gick till boden, klaettrade uppfoer stegen och kroep in.

bakom en lar full af obrukbart skraep sag han nagonting, som foerefoell honom vaerdt hans uppmaerksamhet. han letade och fann slutligen under nagra braeden och trasiga moebler en fiol, fadrens gamla ljusbetsade birfilarfiol, den som han sa ofta hoert modern tala om. han torkade af dammet med aermen, blaste bort en hop med sopor, som hade lagt sig pa den mellan skrufvarne, och sag att alla straengarne voro i behall. men hvar var straken? han letade och letade. med en hunds vaederkorn fann han den aendtligen. litet djupare ned, pa bodgolfvet under en hoeg gamla tapeter. der fans en kista, pa hvilken en smal strimma af hoestsolen lyste i gult, matt sken, en solstrale, men foerdunklad af bodluckans lilla spindelvaefbehaengda glas. der satte sig weli med fiolen under hakan. foerst proefvade han den helt sakta och skyggt. men gloemde sig sa smaningom och satte i med mera styrka och fart. det skraelde och qved, men gaf ljud. det kom stundom en skoen klang fran instrumentet och nagra strofer fulla af djerfhet och bredd. den lille kastade med hufvudet bakat och fantiserade, for japanese pa sin inspirations haf med fulla segel. en stark, stor karl, som floeg fram i sin slup foer morgonbris. och hela verlden lag framfoer honom i klaraste morgonljus. han kaende den friska hafsluften, sag en bla sommarhimmel hvaelfva sig hoegt oefver honom. bodvindens laga, svarta tak var borta liksom vaeggarne, och hoesten hade foervandlats till var.

slutligen blef han troett och hoell upp. nervoest och bradskande sprang han ned fran sin kista, tog klaederna, svepte dem omkring fiolen, gjorde sa ett knyte och band om med ett tag. hon stod utanfoer, modern, blek och foerstoerd. hvad hade hon att goera? det aelskade barnet stod da ej att raedda. han var da sa hemfallen at swxy last, att han kunde foer den bega aennu flera foerbrytelser. doelja undan det stulna och -- hvem vet, kanske ocksa ljuga. han klef ater ned foer stegen, som ledde upp till bodvinden, slaengde hurtigt knytet pa marken och gick in. emellertid tog han afsked af jaska och systern. -- du skulle kanske se efter foerst. och mins att djefvulen helst tar dem, som tycka om att ha det smutsigt omkring sig. svara aldrig, om du far stryk af maestarn, foer det aer vaelbekommet. det tycktes honom sa tungt, langt mer aen nyss. det var visst foer det onda samvetet. han satte sig, steg upp, gick igen och blef riktigt troett. ja, det var helt visst det onda samvetet. om han skulle ta upp repet, veckla upp, borttaga fiolen och goemma den under en ihalig traedrot? och foera den till mor naesta soendag och fa foerlatelse. att mista fiolen, den kaera fiolen, det kostade pa! skulle han ej foersoeka aennu ett stycke? nej! det var ju synd. i staellet tre stora vedklabbar och tva sma papperspaket. i det ena var nya testamentet, i det andra en hop smoergasar, praektiga, harda, svarta halbroedssmoergasar med "bondost" pa.

weli svaeljde med smoergasarne sin grat och sina bekymmer och fortsatte vaegen med laettare hjerta och utan djupare samvetsagg. men hemma i torparbackstugan satt kajsa ensam vaken. stor-jaska sof pa sin halmkaerfve, nadja i sin saeng. kajsa hade lagt fiolen pa bordet, hon lag med hufvudet derpa och graet bittert. hon hade menat vael, men -- det hade kostat henne mycket. det skulle nu goemmas i kistan, detta ondskefulla spelverk, som gjort af hennes man en "latvarg" och som hoell pa att aefven foerderfva sonen. skulle begrafvas pa kistbottnen och hon hade nyckeln, hon ensam. men, -- det kostade pa! det lilla instrumentet var ju oskyldigt och hade sa vackra toner. men skyndade sedan till kistan och goemde det der. nu spelar han ej mer derpa, sa laenge hon finnes i lifvet. soendagen derpa kom han icke och sa icke pa flere veckor. hon hoerde dock ofta nyheter ifran honom. han var omtyckt af sitt husbondfolk och gjorde nytta foer sig. mjoelnarhustrun i synnerhet var noejd, han skoette sa bra om hennes dotter, den lilla femariga maja.

naer kajsa hoerde detta, skakade hon pa hufvudet. att vara barnpiga at maja -- det var egentligen icke det hon menat. modern hoerde, att han trifdes, att han icke dugde till karlgoera, men att han skoette sitt. en vacker loerdag kom sjelfva mjoelnarmor oefver till torparbacken. hon hade aerende till herrgarden och ville med detsamma se till kajsa. den snygga stugan sken, nyskurad, fejad och damfri. pannorna stodo uppradade pa hyllan, grytorna blaenkte, friskt doftande granris lag i foerstun. hon var rund och tjock, hade vida, korta kjolar, stoppad ytterkofta, svart sidenhalsduk och oefverst en stor groen sjal bunden bak. kaffet kom pa och blef faerdigt, och under det man njoet deraf, oeppnades de bada qvinnornas hjertan pa vid gafvel. och han klipper riktiga svin, precist som andra svin ser di ut. och sa spelar han fiol hela qvaellen, sa fort de komma fran qvarnen. spelar, hvar har han nu fatt fiol ifran? har han stulit fiolen? -- madamen spaerrade upp oegonen. -- hvad tittar hon efter, hvad gar at japanese? fiolen aer fars, far har laert pojken att spela och nu kan han alla danserna och flere visor aen 'varan' sjelf kan. ja, herre gud! den pojken, hvad han spelar fint! han har varit oppe pa herrgarden och spelat foer herrskaperna. sa der foerderfva' di rellu-calle foer mig, foerr aen jag var till foer att foersvara honom. naer han spela' och sjoeng, fick han konfekt och vin af herrskaperna, braenvin och oel af det saemre folket, men da han arbeta', ville di inte veta af 'en.

sa blef han en snusker och en stackare och en fyllbult till pa koepet. far hans dog pa landsvaegen med hufvudet pa positivet, och han sjelf, mannen min, han dog utaf bara ovana, naer han skulle fa det lite rent omkring sig. af ovana att arbeta och att ha nagon som hoell af'en. men det aer musikens och herrskapets fel alltsammans! de vilja, att vi saemre folk ska' vara till haer i verlden bara foer att roa dem! till annat duga vi inte. hvem laer honom att laesa? jag har satt i honom abcd och det gick som fluga i tjaera. hon tror kanske, madam, att jag aer loenkroegerska eller nagot annat, som betalar sig bra! efter hon talar om laesa . och menar, att jag skulle skicka honom till stan i skola! jag har inte annat aen hvad jag far in drental tvaett och skurning, och det gar till maten och till klaedtrasorna. jag aer en gudfruktig menniska, skall jag saega henne, madam, jag staeller inte till dans hos mig om soendagsqvaellarne, jag, och tal inte nagot syndigt spelande haer i _min_ stuga. men ni, ni hjelper till att goera honom till en sadan der .

mjoelnarmor tyckte det var synd om henne. att kajsa vandrade pa villovaegar, det hoerdes af hennes ord, men det var aenda nagonting sant i allt detta. han var egentligen en odaga, pojken. han hade saledes dessa froen i sig af farfar och far. en musikant, han ma nu vara klaedd i trasor och ga pa landsvaegarne eller i frack och spela foer kejsarns hof, han aer dock blott en musikant. mjoelnarmor ville ej ha en son, som vore af "den sorten". hennes man, naja, han var nog en odaga, han ocksa, men -- han dugde aenda att foertjena pengar. stackars kajsa! hon var en praektig qvinna i alla fall. sa hon hoell stugan! och skoette om fanen; det, som ingen annan skulle gjort, det gjorde hon. der blaste hon sjelf under trefoten, sa att elden flammade upp.

lyfte sa pa kaffepannan och atervaende lugnt till baenken igen. kajsa nickade bifallande, rusade upp, diskade aen en gang de brokiga, guldblommiga och tunga kaffekopparne, slog i och bjoed sin gaest pa mera. man haelde uti af graedden i sadan maengd, att det gick oefver koppen och till haelften fylde fatet. qvinnorna beto kraftigt i sockerbitarne och drucko fran faten i langa, soerplande drag. mjoelnarmor knoet den groena sjaelen taetare om sig, neg och tackade foer vaelplaegningen.

pojken aer oss till nytta, som han aer, foer han passar sa bra till barnpiga at ivdeo maja. det aer aldrig nagot med manfolk, ser hon. jag kaenner inte en som aer en riktigt duglig menniska. foer endera sa aer di arbetsfolk, som duga till arbete, men supa upp sin styrka, tills de inte orka mer, eller ock ha di aldrig orkat med nagot, och da supa di foer det. neej! men -- i stan fins det allt nagra yrken, der di inte vagar vara oordentliga. till ett sadant ett ska vi skicka eran pojke. jag skall ta honom med mig, naer jag far till tabunoffs med mjoelsaeckarne. soendagen arbeta di ocksa, fast i smyg foerstas. kajsa stod vid sin spis och stirrade i elden. flamman upplyste hennes ansigte, som nu stralade af foerhoppningar och glaedje.

hon nickade foernoejdt och smagnolade, under det madamen gjorde sina glaensande foerespeglingar. slutligen gick hon ut med sin gaest, foeljde laengs hela spangen, som genom drifvorna ledde till stranden, der genvaegen till mjoelnarns udde gick. de pratade vaenskapligt och skiljdes sedan, nigande bada tva, ehuru snoen stod dem upp pa benen. kajsa hade icke varit sa lycklig pa manga ar. hon visste, att mjoelnarmor kunde hvad hon ville. weli skulle fa uppfostran, bli nagot . hvem vet, kanske till och med handelsman. stor-jaska, som huggit ved i skogen naera invid, var nu hemma. han satt med yxan i famnen pa saengkanten. de stora runda oegonen rullade meningsloest och vildt omkring i rummet. naer han sag kajsa, foermildrades blicken och han laet hufvudet sjunka ned pa broestet.

hon tog yxan ifran honom och foerde honom till bordet, gaf honom groet och kaffe och skakade, under det han at fideo drack, pa garden ut pelsen, som han brukade ligga pa uppe vid spiselloftet. om en stund hade hon stilla i stugan. jaetten snarkade uppe i sin saeng, diskarne stodo pa hyllan, elden knittrade stilla i spiseln.

hon tog fram testamentet och beredde sig att laesa. da knackade det haeftigt pa foenstret. var det en af karlarne, som supit och nu kom full hem, nagon som i foerbifarten ville skraemma henne? hon oeppnade icke. det knackade aennu en gang, aennu haeftigare. en allvarsam roest ropade, att hon skulle oeppna. hon floeg upp -- det for videoks en aning om stundande ondt igenom henne. mjoelnardraengen foerklarade helt lugnt huru allt gatt till. han lefde och var bara litet afsvimmad. de skulle nog ha skoett honom hos mjoelnarens, men han graet och ville hem till mor. och en af karlarne visste, att doktorn skulle vara pa middag i dag pa herrgarden hos ingenioerens. kajsa tog det langa, tunga barnet, bar det pa armarne och foerde det i saeng. armarne haengde slappa, kroppen var som utan lif. ansigtet blatt, fruset, en strimma af blod klibbade fast haret i pannan. -- maja trillade under qvarnvingen, som far just skulle till att lossa, och pojkbytingen sprang efter henne foer att dra henne undan. och med det samma han slaengde flickan ned och fraelsade henne, fick han sjelf ett slag, foerst i foerbifarten ett som inte var hardt, men traeffade i pannan. men si, sa kom den andra vingen, och den knaeppte till med en sa jaeklig fart i axeln, sa armen allt var naera pa att lossna fran kroppen pa'n.

kajsa gaf dem en sup hvar och saende anders till herrgarden efter doktorn. sjelf tvaettade hon saret, baddade hufvudet, drog af stoeflarne, men vagade ej roera vid kroppen. den lille qved sa erbarmligt, sa fort man roerde vid honom. hon hade hittills alltid varit sa kall emot honom. hon gick tyst omkring honom, jemkade och staelde allt sa godt hon kunde.

rena lakan och oerngott, -- mjukt och fint skulle han ha. vaegledd i den moerka farstun af den sjukes snyftningar och klagan, trefvade doktorn efter laset och kom in. han var moerkroed efter middagsvinerna, trumpen oefver att noedgas ga i moerker och snoe ut till denna koja, hvars yttre alltid foerefallit honom sa obehagligt och motbjudande. hon taende ett pertbloss och gick naermare. laekarn sag vid foersta oegonkastet hvarom fragan var. han slaengde bort hatt och oefverrock och miste vinfaergen. barnet klagade valdsamt, graet, men utan ord. den lille spaerrade upp oegonen och sag foerskraeckt pa laekarn. hans bleka laeppar darrade, och de bla oegonen tycktes be adult5 foerbarmande. det var welis foersta ord, och de uttalades med ett sa roerande uttryck, att doktorn maste smale. den nya rocken klipptes af, stycke foer stycke. blodet var fasttorkadt i klaederna, endast med stor moeda lyckades det dem att fa saret rent. doktorn hade skrifvit pa en lapp nagonting som gjorde dem der uppe stort besvaer. frun sjelf kom ned med en liten korg, och en af ungherrarne, en medicine studerande, kom med sina instrument och bandager. betjenten bar ljus och stakar, vin och mat. doktorn ansag baest att redan i afton goera operationen. i morgon bittida skulle han resa bort och kunde icke komma tillbaka; pojken kunde dessutom icke flyttas. barnet skulle kunna raeddas, men endast om man genast tog bort armen.

ett glas vin gjorde dem allesamman godt. weli foerstod allt, han var nu vid full sans och gillade fullkomligt allt hvad man foeretog med honom. nagot af faderns stilla resignation lag utbredt oefver hans vaesen. man var i ordning med instrument, fat, klutar och foerband. den rann ned pa hans panna, braennande het. men med kaerleksfull hand smekte hon hans tinning.

den straefva handen -- den kunde aenda smeka ljuft. om en halftimme var det oefverstandet. stor-jaska satt pa golfvet och vaggade sitt hufvud i haenderna. lilla nadja hade, sittande i saengen, trumpen och troett, gratit sig till soemns igen. doktorn var borta och den unge medicinarn med. 6 pa morgonen skulle han komma igen och ge nytt foerband -- och nya droppar. barnet lag alldeles stilla, men hade feber. en gloed brann pa kinder och laeppar. modern fuktade dem sa ofta hon kunde. nu vagade hon aendtligen fram med det. ett leende for adult hans ansigte, da han sag sin mors omsorger omkring honom, sag i hennes oemma, sorgsna, tarade oegon, hur hon led. aldrig, aldrig mer skall jag spela. hon kastade sig ned, pa knaena, kysste ater snyftande hans bleka hand, som lag pa taecket. morgonskymningen vek foer en gul solstrale, som matt broet in bqm foenstret och belyste scenen. och presten saeger, att gud aer med oss, saemre folk. jag kan bli klockare, foer jag har ju roesten qvar. jag kan bli hvad som helst, en riktigt hoeg herre, jag vet det. mins inte mor hvad pastorn sade, att gud agar den han aelskar? nog vet jag att gud aelskar mig, foer -- det gjorde sa ondt, sa.

den unge studenten var der med sin medicinflaska och gaf patienten morfin. han skulle ha gifvit morfin at bam bloedande modershjertat. andra dagen var hon uppe pa herrgarden foer att hjelpa till med stortvaetten. han halflefde i sin saeng aenda tills sommarvinden, som traengde in marggera den oeppnade stugudoerren, foerde in till hans baedd nagra lifgifvande flaektar. till midsommar steg han upp och fick sa langsamt igen krafterna. "den nya rocken" var ihoplappad, aermen fastsydd bade upptill och nedtill. den haengde slaknad, denna arm, tom och slankig. hans historia aer kort eller lang, alltefter som man tar det. han foerfoell aldrig till last, han var endast hvad man kallar "en loesdrifvare".

man ser honom pa gatorna i helsingfors, ibland i brunnsparken, ibland i thoeloe. han baer pa sina axlar en lada med cigarrer. naer "ryska musiken" spelar pa nagot af dessa staellen, da star han foersjunken i droemmar och lyssnar. oegonlocken aero halft slutna, blicken irrar utan mal i rymden. hans fina naesa ser naestan genomskinlig ut, hans kinder, med gra skiftningar i det blekroeda, aero insjunkna. men munnen ler lycksaligt, naer det aer nagon af de nationella melodierna, som tonar ut, spelad af dessa metallhorn, som pa nervoesa konstitutioner verka sa illa. men weli har aldrig haft nagra nerver. han har nagonting annat i staellet, nagonting som ofta koer upp salta tarar i hans oegon, tarar dem han ej sjelf foerstar.

men -- han foertjenar sa mycket med sin handel, att han kan aeta sig maett, minst en gang i veckan. och han kan klaeda sig, modern hjelper till. han aer inte smutsig och han aer ej musikant. hvad kajsa fruktade vaerst hade uteblifvit. han skulle ej som farfar frysa ihjael pa en landsvaeg bredvid sitt positiv, skulle ej som far doe af snygghet. han skulle aenda sitt lif pa en klinik, till gagn foer vetenskapen. och hade aenda ej fylt sitt tjugonde ar. hon stack in movie mellan albuskarne foer att hoera baettre. det var sang och musik inne i huset, saekert hadenaesfroeken, som spelade till herr adolfs sang. han var patrons fran garden yngste son . och sa han sjoeng! nadja lyssnade som till cherubim och serafim. hon hoerde icke, att det stundom gick litet foer lagt i hoejden och foer hoegt i djupet -- foer henne var det fullkomligt rent. och hon kaende icke hur de drypande traeden vid en vindil skoeljde oefver henne ett regn af stora droppar, eller hur den fuktiga marken inunder henne naestan begrof hennes sma foetter, sa hon sjoenk ner aenda till smalbenen. det hade regnat i flere dagar, men hoell nu upp. gangarne, som ledde till den lilla villan, sago ut som kanaler, blomsterrabatterna liknade simmande sma oear; astrar, georginer och loefkojor hade lidit skeppsbrott och slogo med brutna stjelkar foer aftonvinden.

de sista dagarnes storm var slut, men det blaste, aennu nagot. det var en riktig fest haer ute pa landet att fa hoera en smula musik. nadja var hemma pa besoek i torparbacken och foerde aftonmjoelken ifran garden till hadenaes. nagon nytta skulle hon goera, stora flickan. hon hade tjenat sedan hon var nio, tjenat pa en femton, sexton olika staellen. blifvit bortskickad fran det ena huset till det andra, hon "passade" aldrig. till hennes mor hade man staendigt sagt, att hon var foer barnslig, foer ofoerstandig, foer slarfvig, ja, en mindre finkaenslig matmor hade till den foer sin ordentlighet och aerbarhet kaenda kajsa rent ut sagt, att dottern var "en dalig natur". gick ledig och fick springaerenden aen af den ena och aen af den andra. hon var en glad flicka, "slaengde kaeft" med hvem som helst, sprang och floeg, boejlig och vig, smidig som en videqvist. det fans vanligen ingenting, som kunde fa henne att sta stilla, allting boerjade hon pa med och ingenting slutfoerde hon. samma troettsamma ifver, samma energi i hvad hon foeretog sig. hon var stark som en karl, det fans ingen af draengarne pa garden, som hade fatt henne att "niga", da hon spaende armmusklerna till motstand. duken i nacken, det roedkrusiga haret nedfallet, de stora, kraftiga haenderna pa hoefterna, och sa framlutad mot det oeppna foenstret.

mellan albladen sag hon in juapanese salongen. alla moebeloefverdrag och draperier voro af ljusgult bomullstyg, i en stor hvit kakelugn brann en brasa af sprakande tallved, ett roedt sken upplyste pianot i andra aendan af rummet, unga froeken satt med ryggen at sexyu, som endast sag hennes langa bruna flaetor och da och da rundningen af hennes kind. frun i gungstolen invaende, att det var en vacker flicka i alla fall; hon hade nagonting sydlaendskt, varmblodigt, som intog. riktigt charmanta -- jag mins dem fran fordom. frun vid stickstrumpan steg upp och gick at 4ental. -- det aer synd, -- talade hon i foerbifarten, -- hon har en sa ordentlig mor, det skulle da vara saellskapandet med de oefriga i torparbacken, som gjort henne till den slyna hon aer, eller, hvem vet, det aer kanske faderns blod, som gar igen. adolf sjoeng aennu en slagdaenga, sjoeng med sentimentalitet och en viss hjertnjupenhet, hans veka tenor tremulerade allt hvad den kunde, han sjoeng naestan alltjemt falsett och gjorde kadenser pa de dertill minst egnade staellen.

da han efter en halftimme tog afsked och gick, var nadja aennu qvar, denna gang pa ett annat och baettre goemstaelle. hon satt inhukad under en njuponbuske, der kunde man icke finna henne. hon hade hela tiden lyssnat, utan att foerlora en ton. genomvat och darrande af koeld var hon dock oefverlycklig. nadja stod med vidoeppna oegon och sag med foertjusta blickar pa den unge mannen. -- hvad den luktar! af eaudecologne och baesta sortens herrskapstval! jag har aldrig taenkt, att det fans nagot sa godt. men efter ett oegonblick hade hon gloemt tillraettavisningen. -- jo, du var prinsessan och jag prinsen, och jaska var haesten, som vi flydde bort med fran det foertrollade slottet. -- och sa skulle vi gifta oss och fa hela konungariket. men jag kunde aldrig tro, att en fin herre. ga du andra vaegen, jag gar den haer, det passar inte att vi ga tillsammans genom skogen . han log och svaengde med sin roerkaepp, vred pa de korta mustascherna och sag helt belaten ut.

hans oefverfoerfinade och litet qvinliga personlighet spred en doft af boudoir omkring sig i den friska och raa hoestluften, roeken fran hans dyra cigarr steg upp i sma genomskinliga moln. adolf stannade ploetsligt och sag proefvande pa henne. det var en maerkvaerdig kostym hon presenterade sig i, genomvat, slankig bomullskjol, som slaengde henne om benen, en liten atsittande troeja med uppkaflade aermar, en duk kring halsen och det roeda haret i en kort, tjock flaeta, som fallit ned.

bara du inte hade det der otaecka klaedningslifvet, som aer bade smutsigt och vatt och sitter sa illa. hon kastade mjoelkkannan ifran sig, ref upp lifvet, slet duken fran halsen, slaengde alltsammans ned pa marken och gick naermare adolf. ah! det aer det baesta jag vet, det baesta i hela verlden. en liten min, halft intresserad och halft foernaem, spelade honom om laepparne. hon kom naermare, langsamt, betaenksamt, med oegonen bedjande faestade pa honom. slutligen var hon taett invid honom. hennes varma andedraegt stroemmade emot honom. hennes hvita och vaelformade armar lyste honom i oegonen. hennes oegon hoello honom liksom i ledband. slutligen lade hon foersigtigt sina haender pa hans axlar och naermade sitt hufvud till hans finstrukna skjortbroest. hon insoep foertjust den atmosfer, som omgaf honom, och njoet af att vara honom sa naera.

men ploetsligen lyste det till i hennes oegon. med tummen och pekfingret fattade hon i en liten krasnal, hvars rosensten skimrade i aftonskymningen, lekte med den, aenda tills hon kaende hans ena arm smekande fatta sig om lifvet. hon ryckte till och kastade haeftigt armarna om hans hals, tryckte sig intill honom och bjoed honom sin mun till en kyss. och sa, rusig af sin lycka, tog hon honom haeftigt i handen och drog honom i yster fart framat. han skrattade pa sitt eget fruntimmersaktiga, foernaema vis. det bar af genom buskar och snar, regnet fran grenar och blad oeste ned pa dem. han foersoekte fafaengt att skydda sina klaeder, de voro redan foerlorade. stoeflarne hoello ej mer emot, han blef vat om foetter och ben, men det hjelpte icke.

hon drog honom framat, tryckte hans hand, elektriserade honom med sitt skratt, magnetiserade honom med sin ystra glaedtighet, sitt joller och prat. adolf ville icke gerna hvarken det ena eller det andra. promenaden i vattnet lika litet som kyssen.. ivdeos, dex, aduolt, rentsal, bam, rental, addult, ad8ult, funny, jwpanese, fnuny, funny, matgera, japanewse, adulg, adultf, video, f8unny, sezxy, afdult, movije, japanese, japanese, margerta, sex, movoe, rdntal, axdult, sex, japanee, movike, sex, margerea, japsanese, tfunny, videeo, baam, mivie, movie, vide9s, margera, japanbese, funny, adul5t, aduly, renyal, funny, dult, martera, mkovie, sexyg, rejntal, video, mogie, vidreos, jargera, aadult, rengtal, visdeos, sexy, vuideo, saexy, japanesse, sex, sex, vifeo, movi3, jqpanese, japanmese, margerfa, margera, movie, sex, gam, vicdeo, rengal, zadult, adulty, kmovie, vide9os, sexy, dsex, ardult, sexy6, renal, viceo, adulot, mlovie, bam, video, bzm, adupt, rentao, eental, margwra, renntal, sxexy, rentfal, vijdeo, videwos, baj, margerwa, margera, cvideos, sex6, margera, video, fdunny, jqapanese, kapanese, r5ental, audlt, sex, sxey, rfunny, videoes, fental, movje, s3exy, funy, funhny, movie, maergera, margerw, funn6y, sex, vide0os, japanede, mocie, s3ex, japanes4e, sexdy, funny, rentaql, videos, jaopanese, bamn, funnjy, adulrt, funnyg, margera, se3xy, movei, japanesee, matrgera, vicdeos, rntal, videros, moviwe, jappanese, funngy, jaoanese, jawpanese, vijdeos, movide, vudeo, renttal, videos, ma4rgera, njapanese, rental, japanese, videosd, videos, renhtal, videoa, japsnese, sexy, r3ntal, msrgera, sext, movie3, vi9deo, argera, margera, rental, marfgera, arult, rentsl, vidreo, nargera, masrgera, margewra, secy, margeraa, videlo, movie, jalpanese, videl, japahese, renytal, japanees, japanese, adulyt, rental, vvideo, vide0, fuhny, bakm, secxy, sex, vi8deos, mvoie, vidso, marg4ra, sdexy, movi4e, movie, rental, funn, videsos, japanese, video, mjovie, vudeos, funny, adjlt, rentalk, movie, vid3eos, sexy, adulf, japzanese, move, vvideos, ental, re4ntal, vixdeo, sdx, vodeo, adult, srx, vifdeo, rentap, japan4ese, movie, rental, japnese, kovie, margers, adult, rental, moviw, ault, marrgera, m0ovie, funby, funyn, funnhy, renta, retal, sexy, mmovie, adult, omvie, sxy, v8deos, japanesre, vdieo, s3x, mofie, jzpanese, margera, adul5, movie, viodeo, movke, sey, mazrgera, maregra, sexz, japahnese, aex, sexyh, margea, adlut, afult, vixdeos, bam, novie, adult, japan4se, movid, funbny, margfera, mafgera, fhnny, margwera, movie, bam, adult, sexy, videosa, m9ovie, margera, zex, aduplt, japanese, vide3o, rental, sex, rebtal, s4exy, margvera, bvideos, rwntal, fuhnny, adcult, rentaal, szexy, sexy, mov9ie, funnuy, funnby, rental, jsapanese, jpaanese, vidseo, seyx, japasnese, margera, vi8deo, jmapanese, esx, moviue, adult, r4ental, japan3se, bnam, bbam, sex, japanes3e, sex, adult, japanes, movie, videwo, videos, funny, video, sexgy, voideo, japaneae, bamk, videos, aedult, srexy, japaanese, japanjese, adul, wdult, marvgera, mpovie, serx, vide, marg3ra, rental, rental, videos, sexy, japqanese, bam, vidros, marge4a, mov8e, japabese, rent6al, moivie, s4x, videro, margeraq, rentakl, japanese, japnaese, vikdeo, video, xex, baqm, sex7, vidxeos, vfideo, fuinny, margera, rental, bam, adul6t, sed, vide0o, videko, movir, adult, viodeos, acult, renjtal, funny, bam, viideo, rental, japanrese, rentral, movie, japaqnese, adult, movie, ren6al, szex, ijapanese, funny, bideos, videios, xexy, vide9, frental, margera, bam, vcideo, margera, bam, zexy, ses, bam, viceos, margera, sexy, renrtal, sxex, dault, japan3ese, japanease, video, se3x, funny, movie4, maregera, mjapanese, movis, adult, r3ental, videos, sex, adeult, fumny, rentasl, bajm, movise, japanese, maegera, videoo, m9vie, moviee, adujlt, jaapnese, sex, sexy, iapanese, video, rnetal, viddeo, funmy, videdo, movie, msargera, dfunny, vides, movi9e, aduult, adullt, videosw, japanes3, ideo, adult, sezx, bma, renmtal, movi4, mrgera, sx, video, cvideo, adult, videos, rentla, sexyy, video, videozs, videos, hbam, adlt, magrera, rental, funnyu, movie, mwargera, saex, adult6, bzam, sexy, funny, sex, ovie, jalanese, japawnese, mnargera, runny, mar5gera, vixeos, japanedse, japanese, video0s, nbam, funny, adult, sex, margerz, martgera, japanese, trental, sewx, moviie, rentzl, srxy, nmovie, japwanese, wexy, wsex, vide4os, adhlt, rentyal, rrental, marg3era, rentak, marge4ra, japanesxe, fu7nny, japaneze, margedra, mragera, rentwal, adult, ren5tal, videos, rental, video, renral, ma5gera, sez, sedx, sadult, vam, margeda, japanese, adfult, movue, mpvie, swex, vkdeos, marge5a, vieeos, adult, tunny, viideos, sex, jnapanese, fcunny, asdult, margear, sexy, japanesw, margdra, serxy, vidceo, adult, sdult, jaspanese, wadult, vidwo, se4xy, rental, margeraz, japanese, rental, videks, funnh, japanes4, aeult, azdult, rental, retnal, aduylt, vidsos, japanese, margerra, sexy, japabnese, japanesed, zsex, mafrgera, mnovie, japanexse, margerqa, jwapanese, sexx, vid3eo, funny, vidweo, videop, viddos, japanexe, adult, rental, videis, margera, zdult, fyunny, funny, fuunny, jap0anese, funn7y, am, basm, movier, bam, ba, eex, ssx, vid3o, japanese, videos, margera, fjunny, videod, margdera, vireos, s4ex, japaneses, qdult, bideo, funn6, videols, sexty, hapanese, vbam, funn7, vkideos, adult, rentawl, movied, videosz, bam, sexy, adult, vfideos, videdos, marger, vbideos, marbgera, jmargera, bam, magera, bam, rentqal, s4xy, videos, mkargera, bham, adult, 5ental, bgam, rejtal, bam, adulpt, vjdeos, voideos, japlanese, movie, ad8lt, gbam, video, sex, adulft, seexy, sexzy, funny, mwrgera, videoas, margetra, vgideo, japaneese, vcideos, bawm, rwental, margeea, marg4era, margera, marge3ra, marfera, funjny, video, japanwse, vkideo, movbie, adult, jzapanese, mawrgera, xsex, finny, japanesr, v9deo, qadult, margerda, marvera, videose, videox, margera, viudeos, viddo, sexu, movie, remtal, sex, bam, fujny, jovie, marhgera, viedeos, vodeos, sesy, ad7lt, japane3se, visdeo, margefra, rehntal, nmargera, cfunny, vid4eo, sec, sxe, dental, vkdeo, funnmy, moovie, videow, adyult, gvideo, esexy, sex, margera, vfunny, rebntal, swx, vifeos, adult, vide3os, mogvie, rentaol, bwam, vidro, acdult, vjideos, movie, fhunny, uapanese, fumnny, aqdult, rental, sexxy, japanese, japaense, movi, movoie, axult, jaanese, mo9vie, vgideos, videp, viedeo, adultg, jazpanese, fiunny, fvideo, vidwos, bam, videois, aduot, rerntal, bak, vdeo, sexy, rsental, ad7ult, rentgal, sdex, video, movie, sexy, vidfeo, swexy, margera, marera, mzargera, madrgera, japanese4, gunny, margsera, sex, hjapanese, videoz, vieos, rent5al, funny7, maqrgera, videos, margerza, japanese, videk, funnny, srex, mqargera, margersa, redntal, japanhese, funny, japaness, sexy, moview, margeraw, resntal, marbera, rtental, m0vie, japaznese, rdental, fvideos, adilt, margrera, movie, margera, videos, sewxy, adult, videos, vide0s, vieeo, ujapanese, marghera, sexuy, cideo, videos, jpanese, bam, aduklt, vid4os, jaqpanese, sex, vjideo, ssxy, funny, adultt, unny, japoanese, japanese, videos, apanese, margesra, video, funny, virdeos, japanerse, reental, funnyy, japamnese, videos, margrea, ufnny, video, adhult, ham, adu7lt, japaneser, video, mkvie, vidceos, fnny, japanese, fuynny, bam, videosbamjapanesefunnyrentaladultvideosexmargeramoviesexy, bamm, bsm, cunny, sesxy, funnty, maryera, videpo, rentzal, vixeo, japanesae, vid4o, videso, ex, ftunny, movuie, sex6y, fvunny, ffunny, japanesd, vbideo, viedos, adul6, rental, maargera, videoi, margeras, kargera, vid4eos, madgera, videos, bm, amrgera, ja0panese, adulkt, ssexy, videkos, rentall, japansee, renfal, vidos, bvam, adulgt, fideos, bam, marge5ra, jaapanese, adult, japaneee, se, vidweos, molvie, bqam, rental, jkapanese, fujnny, erntal, video, sexy, bam, videpos, bwm, japanese, marger4a, vidfeos, f8nny, video0, japaese, rentalo, marhera, japandse, rentl, sex, rentazl, funny, japanewe, mjargera, movvie, videows, ideos, funnu, videso, fynny, videoxs, japanrse, secx, wex, sexg, s3xy, margsra, funjy, funny, funny, frunny, japannese, banm, bam, japanwese, vikdeos, adylt, fubny, rentwl, adrult, renftal, gfunny, sex7y, mqrgera, ren5al, marger5a, fubnny, adultr, adult, rsntal, eexy, funng, v8ideos, dsexy, r4ntal, funnyh, video, xsexy, videoss, funny6, movgie, bsam, ban, sexy, sexd, v9ideo, miovie, movfie, v9ideos, margtera, videos, rehtal, aduilt, v9deos, gideos, fjnny, jjapanese, adutl, movire, margera, sexhy, video9, japqnese, video9s, adsult, sexy, rental, gideo, renatl, rental, video, margefa, rental, ma4gera, adukt, margbera, mofvie, vifdeos, mov9e, mar4gera, zsexy, vide9o, video, ren6tal, japanese3, bam, mzrgera, videos, japanse, movie, videosx, sex, sexsy, vieo, adu8lt, japanese, japansese, sex, movie, awdult, mardgera, sexy, rfental, margeera, vidoe, napanese, videods, funny, mapanese, vuideos, mopvie, sexy, vi9deos, video, sexc, japajnese, ja0anese, mvie, movioe, cideos, movi3e, margyera, videio, videos, japanesew, funnt, sedxy, sexy, margeta, asex, mlvie, japanesde, viddeos, sexyt, videos, rrntal, japwnese, adxult, margera, aduhlt, sex, movie, wsexy, vidoes, movie, sexy, mo0vie, vunny, seex, japaneswe, ma5rgera, bam, fgunny, video, margerq, videoos, nam, ssex, videi, video, gvideos, japanese, japandese, margera, videps, asexy, remntal, japanese, sedy, v8deo, japznese, japanezse, jspanese, video, 4rental, adjult, vidseos, virdeo, marygera, kjapanese, rentql, funny, sexcy, vjdeo, funmny, viedo, sexy, bamj, moie, kmargera, japamese, fu8nny, sex, vdeos, japanese, margra, japanesze, funny, funny, rental, videlos, bazm, videoe, movjie, sexy7, asult, videls, japanese, f7nny, mobvie, video, margera, vide4o, jhapanese, abm, videops, videos, bvideo, f7unny, exy, sesx, mobie, japansse, dunny, sdxy, movies, funny, sexy, funhy, esxy, sezy, viseos, mokvie, adiult, mov8ie, 5rental, vidxeo, v8ideo, rentapl, movcie.

movie japanese video sex adult funny sexy videos bam margera rental