| statligt banade sig de elegantare akdonen vaeg fram mellan de andra. praektiga, moerka, vapenprydda kupeer med tva haestar, mindre, oeppna vagnar eller slaedar i alla fasoner, faerger och storlekar. trespaenda troikor ilade med en fart i vaeg, haeftigt sa snoen yrde om dem. snedspaennare med halsarne vridna utat och i konstigt snedt traf spraengde fram med hvita naet spaenda mellan lokar och slaedkarmar. sma tranga snaeckor efter hoega och eldiga trafvare koerdes af unga eleganter fran palatserna vid fontankan. i butikerna var det ocksa ett vaelsignadt spring. pigor i bara armar kommo och gingo, gummor i hvita pelsar och brokiga sidendukar bundna som bindlar kring svarta hufvud gingo ut och in, pratade, gestikulerade och smaskrattade. | |
| feta och skinande mouschickar stodo med pipor i munnen och konverserade under lifliga gester, naer och fjerran ringde kyrkklockor, sma och stora, pinglade och danade, alltefter som de hade kropp till. nadja gick med dansande gang framat gatan. der stod i en lang rad en hop istschwoschikslaedar och vaentade pa kunder. i veckrika moerkbla kaftaner gingo kuskarne bredvid, eller suto med benen nedhaengande pa bottnen af slaedarne. nagra ato loek och smoergas, andra hade stora skalar med rykande spitting (sirapste med en liten tillsats rom), som de foerde till munnen. | |
| andra stodo och slogo med armarne emot hvarann foer att halla sig varma. den unga flickan hade redan laert sig konsten att underhandla med dessa akare . ett tjog olika roester svarade henne genast, upprepande gatan och priset. nagra lamenterade ljudligen oefver det laga anbudet och skakade ovilligt pa hufvudena, andra bado henne med vaenliga ord och inbjudande gester att oeka pa summan en smula, aennu andra traengde naera inpa henne, beroemde sina haestar och slaedar och naemnde i bevekande tonfall den summa, foer hvilken de ville koera. | |
nadja gick raden utfoere, doef och blind foer alla dem, som sprungo efter. hon upprepade alltjemt gatnamnet och summan. slutligen ljoedo nagra roester "paschalusta barischna, sdies!" och nagra beskaeftiga sma langrockar sprungo fram, bockande och pratande. men nadja hade ploetsligt fatt ett annat infall. luften var ren och hon kaende en lust att promenera. hon knyckte pa nacken, blandade sig i den folkmaengd, som traenges pa den temligen breda trottoaren, och arbetade sig sa modigt fram genom folkmassan pa ulitsan. der kommo nagra unga studenter fran naermaste kneipe, de roekte simpla cigarrer och luktade starkt "pivo". nadja saende dem ett broderligt oegonkast och blef i en hast omringad. de foerstodo inte ett ord, hon inte heller. likafullt var konversationen i full gang. en af dem, han hade langt nihilisthar och en smal, liksom urvriden naesa samt en sorgsen gratmild min, kunde hon dock inte foerma att skratta med. da tog hon upp sin naesduk och med en min af stor andakt hoejde hon den upp i niva med naesan, torkade den sa, derefter munnen och sist oegonen, liksom en mor sitt gratande barn. |
|
| den langharige tog henne om lifvet och kysste henne. sa svaengde hon af at celebri9ty, kilade in adddresses en portgang, sprang uppfoer en trappa, trefvade fram genom en lang surkalsluktande korridor och ringde pa koeksklockan. se sa, upp med doerrarne, hennes husbonde aer min gamla vaen! visa nu hvad hon duger till. med haret en liten smula i oordning och med kinderna i purpur steg hon in, bullersamt och skrattande, nigande och fullkomligt ogenerad. frun i huset sprang emot henne, och herrn kom langsamt efter. saeflig som foerr, nagot blekare och aennu mer betaenksam och tillsnoerpt. hans krage steg upp at walplpaper, liksom raedd att blotta foer mycket af den mjuka och vaelskoetta halsen. | |
| han bar sammetsrock och straeckte hufvudet framat, med en min som ville han staendigt be adddesses foerlatelse. oegonen voro lika oskyldiga och uttrycksloesa som foerr, det hade blott kommit nagot foerskraemdt i dem. de kaecka oegonen blickade stickande fram, och ur hennes stora roeda mun stack en brinnande cigarett. hon talade alltjemt med den i munnen, det roek om henne, tankarne togo form och orden rullade ut som padrifna af ett angande inre maskineri, det var ryska och svenska, det var gester och tecken, det var lif och lust. hon hade langt, rakt nedhaengande har, svart och tunnt, brun frisk hy och en figur som en kosack. | |
toiletten var halft om halft elegant och slarfvig, dyrbar och pralande. hon kisade ofta pa den hon talade med, pasatte och tog bort lorgnetten, svaengde ogeneradt med armar och ben. men roesten var klingande och vacker, accenten som en bildad menniskas. |
|
hon var grotesk och saeker, det var nagonting oefverlaegset, sjelfmedvetet och manligt hos henne, dock icke utan behag. hon placerade nadja i ett hoern, skaffade henne en god fatoelj och oefverlemnade henne till sin man. generad och naestan missnoejd satte han sig pa den lediga stolen bredvid henne. jag hoerde af min hustru, att hon bjudit dig hit . ocksa har jag haft bref fran finland om dina sista aefventyr, att du varit engagerad vid lilla teatern, etcetera . jag aer lite foervanad att se dig haer nu. jag aer gift karl nu, hyggligt hus . som du ser, generar jag mig inte alls sjelf. jag aemnar bli riktigt fin nu, ser du. artist! jaha, du behoefver inte skrika om, att jag var hos guroffs inte. frun din aer riktigt god vaen med mig nu. ah, goer inte sadana sura miner, du, jag skall inte foerfoera dig nu mer inte, jag haller mig allt till de andra herrarne. hon skrattade foer full hals, taenderna glimmade och groparne i kind och haka voro djupare aen foerr. |
|
herr adolf log ett blekt loeje och sag motstraefvigt pa henne. han steg upp, sag sig omkring, men satte sig igen med en suck. annars! haer komma maeienens, gudskelof! de aero -- jo, du har ju traeffat dem haer, da du var foersta gangen hos min hustru -- de aero mycket hyggliga. frun spelar, hon har en teknik som bade rubinstein och hela konservatoriet, herrn sjelf aer skicklig malare, ja, en stor, utmaerkt artist, fast han annars aer arkitekt. aeldsta dottern aer liksom modern, spelar till och med pa konserter . en af soenerna spelar fiol, en annan violoncell, en tredje sjunger, han har tenor, och de yngsta froeknarna ska' visst till operan. han hade talat sig andtruten, och sa ovan som han var vid anstraengningen, steg der upp en liten svag rodnad pa hans kinder. -- ett ber jag dig, var sa fin och foersigtig du kan, kompromettera dig inte, jag vore dig ytterst tacksam, om du laete dem tro. |
|
| saellskapet bestod till fyra femtedelar af familjen maeienen. sa var der en ung nygift finsk ingenioerofficer med sin hustru, foer resten ingen. herr adolf satt i hoegsaetet och sag ut, som om han varit fraemmande hos sig sjelf. hoegrest tronade hans hustru vid hans sida, cigarren osade pa en foensterkruka, en soppterrins svarta innehall rykte i staellet framfoer henne, hon serverade, resonnerade, konverserade och foerde ordet som en riksdagsman. nadja satt och var omgifven af maeienenar pa alla sidor och midtemot. hon kunde inte sjelf fa saega ett ord. hon satt som en broms i ett getingbo och hoerde pa. de beraettade om sig sjelfva, om hvarandra, om familjen maeienen, familjen maeienens utmaerkthet och om hela verlden i foerhallande till familjen maeienen. det var talangens och snillets storhet, rikedom och ryktbarhet. allt hvad som lif och anda hade erkaende, beundrade och foell till fota, sa fort de blott kommo inom familjen maeienens periferi. de voro finlands baesta barn, landets aedlaste soener och doettrar, dess stolthet, aera och hopp, de som skulle goera landet stort och ryktbart och beroemdt, de som skulle bringa en stralglans af beroemmelse kring suomis skoena panna, de som skulle foera landets fana framat pa den ena och enda saliggoerande banan, genom musik, teater och skoen konst pa det ena och enda spraket, landets egna, det _finska_. hon hade i alla sina dar talat finska och fann det alldeles naturligt, att hon och hennes gelikar skulle tala detta, men hon hade trott, att "herrskapet" borde tala svenska. | |
| hon hade aldrig foerr funderat pa dessa saker, men nu fick hon en dunkel foerestaellning om, att finskan, som hon kunde, i sjelfva verket var mer vaerd att halla pa aen svenskan, som hon icke kunde. och sa laet det sa vackert, det der talet om faedernesland, fosterjord och hemtorfva. och hon gjorde inom sig vid tredje vinglaset ett stolt loefte att bli patriot, sprakpatriot. sitt program skulle hon nog fa af maeienens, dermed var ingen noed. och med ofoerstaeld beundran hoerde hon pa herr maeienen, som satt naermast och som foer oegonblicket hade ordet. han talade med stark finsk accent breda och braekande aeljud, fulla runda o'n och tonvigten alltid pa foersta stafvelsen. det var ett oupphoerligt gungande fram och tillbaka med roesten i de omoejligaste intervaller. hans feta och vaenliga ansigte sken, upplyst bade in w3allpaper utvaendigt, hans knubbiga haender smekte vinglaset, medan han talade, och sa fort han hemtade andan, sag han upp till sin hustru anna, sin son dion, sin dotter fina, nagon af "ungherrarne" eller "smafroeknarne". | |
nadja tyckte, att hennes ansigte hade en stor likhet med nya tvaetthuset vid morsviksstranden, med sitt gulgra suflett-tak, den moerkroeda gafveln och de sma hvitkantade foenstergluggarne hoegt uppe. -- pappa saeger no alltid -- fina vred sig generad pa stolen, men hemtade sig snart och foell in nipples samma tonart som fadern. wieniawsky sjelf tog dion i famnen och klappa honom och sa', pa tyska foerstas, men det spraket foerstar vi alla, hela familjen, alla maeienenar, liksom vi foerstar fransyska, foer det ha vi laert, och vi ha sa laett foer sprak sa. |
|
| ocksa engelska kan vi, foer mamma hade en vaen, ja, hvad hette hon nu igen, miss eyles, uttalas ails, som laerde oss och sa' att vi har utmaerkt goda sprakhufvud alla, foer hon hade oefversatt fran amerikanskan till finskan med min hjelp, foer jag har sa laett att uttrycka mig i skrift pa vart skoena finska modersmal. jag hoerde no sjelf i gar pa stora italienskan den der omskrikna patti, som no skulle vara sa utomordentlig. kokettera gjorde hon, och skrek gjorde hon med, men det var ingen riktig kaensla. int foerstar jag jo mej pa det, men min hustru anna saejer, att dom skalorna va' sa slarfviga, sa! och drillarna, dom saejer di va' pa galen _ha_rmoni! int vet no ja', men det tycker ja' visst, att vara smafroeknar har lika sa goda roester. foer pa svenska teatern aer det bara skraep. int kan di spela och int kan di sjunga, och det ligger inte i hela nation, det saeger alltid farbror klas. | |
| svenskarne aer en omusikalisk nation. det aer en historisk nation, ja, men harmonisk kaensla har den inte. vi ska' tala dess sprak, om inte vaerden vore sa -- -- okonnig, foerlat, sa skolle vi no ocksa tala finska, men vi maste jo vara artiga mot honom ocksa, foer hvad man aen ma saeja, menska aer han aenda, na, alltnog, vi ska ocksa halla ihop tillsammans. vi ska' hjelpa hvarann och beroemma hvarann och _in_tressera folk foer hvarann och laga att vi kommer fram. vi har en teater och en opera och der aer vara baesta vaenner, och jag har en brorson i en tidning, och fina har en -- hm, bekant i en annan tidning. | |
| det aer bara en klick, som inte har vett, och det aer s_ve_komanerna! det aer inte riktigt klart med var vaerd, men eljes aer han ett beskedligt och hyggligt v_ae_sende, som vi alla synnerligen vaerderar. hustrun sag ut, som om herr adolf sagt nagot, som kunde anstatt en cicero, hon smalog foernoejd, klingade med sina grannar, men korsade sig tyst, tog sin bordskavaljers arm och gick ut. | |
| middagen var slut, damer och herrar begafvo sig till roekrummen och roekte sa den qvinliga delen af den artistiska familjen var naera att qvaefvas; nadja hade fatt fatt i ingenioeren och lutade sig mot honom, som om de aldrig varit annat aen de oemmaste vaenner, hon visade den unge mannen en hoegst smickrande uppmaerksamhet, sag med ofoerstaeld beundran pa hans vackra unga ansigte, sade honom en hop ytterst vaenliga saker, lade sin hand smekande pa hans arm och sag honom ifrigt och haengifvet in wallpapere oegonen. | |
| den unge mannen, han hette granberg, sag pa en gang road och brydd ut. han sneglade gang pa gang foerlaeget pa sin hustru, som var en helt anspraksloes qvinna, icke mer ung och alls icke vacker, minst nu, da hon icke var frisk. nadja roade honom, hon var sa oeppenhjertig, sa naturfrisk, sa passionerad. det var som en varm sommarflaekt att kaenna hennes andedraegt naera sig och att hoera hennes naiva fragor och se hennes eldiga, beundrande blickar. hon hade strax fatt klart foer sig, att han ocksa var "ett helgon", att han naera nog alltid varit ett helgon. hon fick honom att tala om hela sin historia pa en liten kort halftimme. tidigt foerlofvad med en ung flicka, nagra ar aeldre aen han sjelf, aelskade han henne pa afstand, var henne trogen under alla de ar han gick pa akademien, och gifte sig vid tjugofem ar, sa fort han tagit examen och fatt en god anstaellning. han hade icke sett sin brud pa sex hela ar. hon hade varit guvernant under tiden. da de skildes, var hon en roed ros af vanlig sommarfaerg, ett par och tjugu ar, glad och soet. vid tjugoatta var hon allvarlig, blek, litet krokryggig och gudsnadlig. hennes roest laet alltid docerande, det var nagonting oefver hela hennes personlighet, som paminte om laerarinneseminarium. rosens blad voro laengesedan faelda, det aterstod ett halffoertorkadt soppnjupon. | |
| han hade varit trogen, nadja satt just och talade om trohet, hon var roerd, dels af hans enkla beraettelse, framstaeld i hennes fragor och hans svar, dels af den kaensla han ingaf henne, och dessutom af vinerna. medan hon sag pa honom, fick hon tarar i oegonen och hennes laeppar darrade. om jag bara finge tjena er, som den tjenarinna ni har, eller sjunga foer er, eller skratta foer er och goera er glad, ni ser minsann sa melankolisk ut, stackars gosse, sa det goer ens hjerta ondt. ingenioeren taenkte pa hustrun, som just i dag varit i daligt humoer, som gratit och beklagat sig, sjuk och troett som hon alltid var. nadja satt der som en kraftfull moerk ros, doftande som om en varm sol hade vaeckt henne fram ur en annan yppigare jord. hon skulle kunna aelska, denna qvinna! hon skulle kunna goera jorden till ett paradis, icke staendigt paminna om att den var en jemmerdal! en mogen, dyrbar frukt, laecker och len som en spansk aprikos, svaellande och soet som en ungersk drufva. hennes oegon liksom faengslade hans blick. ett barn af folket! hvilken charme var icke detta! och genom en troligtvis rik begafning hade hon blifvit framdragen eller dragit sig fram! sjelf hade hon skaffat sig denna originella bildning, som aennu hade en bismak af saltvattensklippor och fiskarbatar. | |
| hon skulle ingalunda fa bli fennoman. han ville varna henne i tid och foersoeka eroefra henne foer sin ide. som skadespelerska vid svenska teatern. hon skulle vara utmaerkt pa scenen, denna praektiga figur, detta gyllne har, detta lifliga och uttrycksfulla ansigte. medan hon i sin tur beraettade sina oeden, eller raettare den del deraf, som hon tyckte tog sig baest ut att omtala, satt han och betraktade henne med inspirerade blickar. han sag henne som i en spegel, henne skaergardsflickan, halfnaken, vild, yster, i lekar, upptag och dans borta pa drumsoe. han taenkte sig henne ga der laengs den oefversvaemmade stranden, med bara, mjellhvita ben och naken barm. han blef naestan svartsjuk pa adolf, som hon svaermade foer den gangen, den da aennu litet smatt karlaktige studenten, hvars parfymer stego henne at bondagte. | |
| han naestan led, naer hon beskref, hur hon "under sina tjenstear" blifvit foertryckt af sina matmoedrar, och han hade kunnat ga i faelt mot dessa usla intrigoerer, som astadkommit hennes afsked fran ryska teatern!. dessa afundsamma, dessa foertalsjuka, dessa loegnare! han hade kunnat ge sin heder i pant foer denna oskuld, som foerfoeljts sa skuldloest. och naer hon under sma halfundertryckta suckar beraettade om alla de onda rykten, som gatt om henne, kaende han blodet sa varmt stiga sig upp i pannan, att han tvangs att vaenda sig bort. hardt och fast klaemde han hennes stolkarm med sin hand och svor inom sig en ed att foersvara henne mot dem, som kanske aefven haer aemnade foerfoelja henne. ett stycke ifran satt husets vaerd med den unge mannens hustru. hon tyckte mycket om adolf och kaende sig lycklig att da och da fa "tala ut" med honom. ehuru med ryggen vaend at imagesa man, hade hon dock observerat honom och kaende, utan att hon foerstod sig sjelf, en underlig stickande smaerta stiga upp ifran hjertat och aenda upp i halsen. hela hennes egen tarflighet tycktes henne nu sa i oegonenfallande, hon liksom kaende hela sin fulhet som en lekamlig smaerta. hennes laengd skraemde henne, och hon sjoenk ihop ofrivilligt, som om hon ville goemma sig. foerst hade det varit skaemt, sma skratt och vanligt kallprat . hon kaende hur han, hennes man, sag pa den andra. | |
| nagra foerraediska tarar stego henne i oegonen. men, -- att hon kunde blotta sig sa! hon, gamla menniskan! hon blygdes, foersoekte stramma upp sig och jagade med vald en massa vilda tankar bort igen. jag kan inte begripa den der menniskan ni har haer i dag. hon tycks alldeles ha intagit carl . sag du, hur hon vid middagen koketterade med maeienen? sa fick hon se carl. jag aer saeker, att det aer nagot ondt med henne. | |
| adolf foersoekte dra fram alla foermildrande omstaendigheter. hennes brist pa uppfostran, hennes sydlaendska temperament, hennes artistiska begafning, som gaf anledning till sa manga frestelser, dem "vi andra hade svart att foersta". -- jag har alls inte svart att foersta frestelser, -- sade den stackars frun, som nu fullstaendigt retat upp sig, -- foer jag har sjelf stor frestelse att ta henne i oerat och leda henne till naermaste polisstation. jasa, det skall vara en ursaekt foer folk att baera sig at candie som helst. nadja och carl hade ingenting maerkt, de fortsatte sin lilla scen vid kakelugnen. fru maeienen satt med husets vaerdinna och utgoet sitt hjerta. hon talade i korta satser, uttrycksfulla liksom expressionstaemman pa en kammarorgel, blasande och sentimental, affekterad och hjertnjupen. naer dion foeddes, min lilla vaen, sa hade han, ah herre gud! taenk! segerhufva! min man! ah, ni skulle bara kaenna en sadan man! lille mannen min! den lille rare gubben min. min innerligt hoegt aelskade, sade han. himmelske fader! ett geni! vi aer lyckliga i var fattidom, vi. | |
| -- ah, men kaera hjertandes, det syns att hon inte fatt nagra barn aen! fast det skulle visst inte bli nagra segerhufvor; na na, hvem vet, herr adolf aer inte sa dum som folk sade foerr, nej. ah! hvar var jag nu igen? lilli min docka, ga och tag mammas naesduk ifran muffen, nej du, fran pappas bakficka. jag maste skicka bort ungen, det aer inte bra att ungdom hoer sadant haer. hon lutade sig helt naera intill sin granne och fortsatte hviskande. i samma oegonblick hoerdes ett buller fran rummet bredvid, doerren oeppnades och herr maeienens mage syntes, atfoeljd af honom sjelf. han kom in wallpqaper en angmaskin, pustande och med fart, och i hans koelvatten svaefvade de andra in som sjoejungfrurna efter aegir. fina i ljusblatt, lilli i ljusroedt och clara i gult. sist dion och adolf slaepande pa sina instrument. det blef ett staemmande och knaeppande, ett dragande med stolar. ett vaelsignadt foersoek med noter och kuddar pa pianostolen, ett loepande oefver tangenterna, ett bestyr och ett brak. fina uppvek sina klaedningsaermar, som om hon beredt sig till kalfslagt. sa rullade och vek hon pa noterna, gjorde hundoeron pa hvarje blad, skrufvade stolen aennu en stund, pasatte ett par bla glasoegon, gaf broederna en blick som en faeltvaebel, den der latit ladda kanonen och ropar: fyr! hoejde begge haenderna, slog ned med ett brak och boerjade. | |
| -- en koer fran de olika ahoerarne sloesade med alla de foer tillfaellet mest passande adjektiver, det haglade beroem, pappa maeienen klappade sina soener pa deras spaeda axlar och kysste dottern pa den jungfruliga pannan. fina sjelf torkade svetten fran pannan, snoet sig och foerklarade anspraksloest, att "det haer var nu ingenting, herrskapet skulle bara hoera min solokonsert". fru baeck, som med skael fruktade foer sin nya flygels hallbarhet i profvets oegonblick, gick till gruppen och blandade bort samtalet om solokonserten. hon ville gerna hoera dion, andra wieniawsky, som hon sa smickrande kallade honom. det skulle vara en saellsynt njutning, ifall han ville vara sa god. han staemde och satte instrumentet pa foersoek under hakan. sa slaengde han upp sitt tunna artisthar, som likt en moerk flottig rullgardin pa alla sidor foell ned oefver halsen, tog ett fast sigte pa nadja och begynte sin kaepphaest legenden. hvad som fattades fina i kaensla, det hade han. en spaed rosslig ton, som foer mycket paminte om katt-tarmstraengar, eljes ungefaerlig renhet, nagon ansats och god rytm. | |
det var en elev, sadan som de flesta, som komma in i nedersta violinklassen pa konservatoriet, icke saemre, icke baettre. foeraeldrarne omfamnade hvarandra och sago med tarade oegon pa sitt segerhufvade geni. fina appladerade, adolf med, och smasyskonen hoppade omkring honom likt gula och roeda sma fjaerilar. fru baeck var vaeltalig i sin haenryckning, och dion sjelf bockade och tackade, skinande af vaenlighet och en viss blygsam artistisk sjelfmedvetenhet. fru granberg steg fram och raeckte den unge mannen handen. dion tog vaerdigt och likt en gammal lagerkroent konstnaer emot alltsamman, men haeftade aennu sina oegon envist bort at awddresses. nadja och ingenioeren sutto alltjemt qvar, foerdjupade i samtal. de drogo ned klaedningslifssnibbarne, jemkade om rosetterna, staelde sig pa oemse sidor om fru mor, som ackompagnerade, och gafvo till lifs en af mendelsohns duetter, "ach, wie so bald". |
|
| de sma fjaerilarne sjoengo klockrent. det var som tva myggor en ljum sommarafton, naer man faelt ner gardinen och det eljes aer moltyst i rummet. sa vekt och oskyldigt, sa spaedt och klart. den lilla duetten kunde gerna ha hetat "liljornas grafsang" eller "sylfidernas doedsdroemmar", eller nagonting annat i den stilen. de sma appladerades vaeldigt och foeredrogo derpa en maengd visor af gumpert efter trasiga noter. en af sangerna hade en hop fioriturer och clara sjoeng dem con amore. det var omoejligt att hoera den lilla laerkan utan att kaenna sig roerd. nagonting mer taeckt och sant musikaliskt kunde man ej hoera. | |
| ett bullrande jubel beloenade den upptraedande. -- aer det inte en stor och praektig operastaemma, en riktig _it_aliensk _ko_lorator -- skrek fadern och klappade clara pa hufvudet -- det har ju jag alltid sagt! far jag no bara tjensten haer i petersburg, sa skall hon minsann till stora operan, sa sant som jag heter robert isaak elias maeienen! och da skall hon ocksa sjonga pa finska, sa sant som vi ae' finnar. hon begynte med nagra fatala preludier och treklanger, tog sedan en hop qvintparalleller, som skulle lata riktigt "stiliga", och foell sa in nippl4s sangen. hon sjoeng en finsk folkvisa, en af de skoenaste bland de skoena. hennes verkligen starka och malmrika staemma saknade ej vaelljud, hon sjoeng icke alldeles rent, men det var icke alltfoer skaerande. den gaf hennes staemma skoenhet, liksom de vackra orden redan i och foer sig voro musik. hon uttalade tydligt och fick vael fram det passionerade i denna visa, hvars herrliga slutstrof skulle kunna roera en sten. om de andra gjort lycka, sa uppvaeckte nadja fullstaendig storm. fennomanerna kysste henne, omfamnade henne, det proponerades du, farbror och tant oefver lag. atte stralade, han bad henne i later och blickar om foerlatelse foer att han foerut behandlat henne sa illa. | |
| fru baeck slungade en stoertsjoe af rysk foertjusning oefver henne. sa svekoman var han icke, att icke den underbara sangen tjusade hans sjael . och sa mycket man var han, att han foerstod, att hon sjoeng foer honom. en tar steg honom upp i oegonen, han sarades bittert oefver att hans hustru intet ord hade foer sangerskan, utan stod stel och kall. han fann henne sa obehaglig just nu, kaensloloes och taktloes. hon njoet af sin triumf och nekade bestaemdt att sjunga mer. dels kunde hon ingenting utantill, dels ville hon tala med ingenioeren. fru granberg begynte i detsamma taga afsked. naturligtvis kunde man ej saega nej. man tog en istschwoschick, de bada damerna sutto tysta och stumma inuti, carl satt pa kuskbocken. nadja hade foerlorat sin pratlust, frun paralyserade henne totalt. | |
| aendtligen voro de pa andra sidan liteinaiabron och stannade vid granbergs port. carl foeljde sin hustru till porten, laste upp, laste igen om henne, vaende om och hoppade derefter i slaeden bredvid nadja. de koerde tillbaka i den kalla och stilla natten. nu foerst sag carl, att det var alldeles stjernklart. pa afstand skimrade der tusen och tusen af roedaktiga gaslyktor pa andra sidan newan, och floden lag bred och vid likt en vaeldig hafsfjaerd, bunden i famnstjock is. han tog upp pelsen, hon goemde sig vid hans barm. han ville visst icke goera sin hustru foer naer, nej, langt derifran, men han kunde a brsast sidan inte heller vara oartig mot en sa ensamt staeld ung varelse som nadja. han roerdes af det stora foertroende hon visade honom, han fann det sa intagande, detta barnsliga, okonstlade saett. dessutom sag han vael, att han gjort ett djupt intryck pa henne . hon foerstod minsann ej att doelja sina varma kaenslor. hans foernuft protesterade en liten smula mot dessa resonnemanger, men det hjelpte inte. nadja lag mot hans barm, pelsen vaermde dem begge. | |
| hans ridderlighet och vaenskap vidgade horizonten betydligt under resan, hon hoell hans hand inne i muffen, smekte den och kysste den. da de hunnit hennes hem, braende den foersta kyssen het pa hans laeppar, och da de skildes, hade han gifvit henne loefte att komma redan i morgon. gang pa gang steg hon upp, lyssnade vid den oeppnade foensterluckan, gick till spegeln, sag sig i sitt elaende, graet aen mera, gick till tvaettfatet och laet det friska, iskalla vattnet gang pa gang skoelja bort de varma tararne. | |
 om ett par timmar hoerde hon hans steg. hon visste precist hur hans bottforer knarrade i den hardt sammanpackade snoen pa trottoaren. han gick uppfoer alla trapporna, det kunde dra om en minut, sa kom han i foerstun, sedan i tamburen. ah! hon skulle vara sa vaenlig, icke saega hur sjuk hon var, hur sorgsen, hur misstaenksam, hur vael hon skulle behoeft hans hjelp, hans, hennes egen mans! hon skulle tvaertom visa ett vaenligt ansigte. med det samma brast hon pa nytt ut i grat. han hoerde vid doerren den undertryckta snyftning och de haeftiga suckar, som hon foergaefves foersoekte qvaefva. da vaende han om, gick genom salen till sitt rum, staengde doerren med nagot hard hand och vred den i las efter sig. naer pigan pa morgonen kom in celebrity fruns chokolad och herrns kaffe, hade den lilla frun just somnat. med utvattnade roeda oegon sag hon upp. jag har en snaell flicka i dig, anuschka, och det aer godt, naer man aer sjuk och ensam. pigan pysslade vaenligt om sin matmor och kysste hennes hand. hon hade varit med om sadant foerut, pa andra staellen. hon hjelpte pa med morgonklaedningen, ledde frun till bordet, serverade chokoladen och kammade haret. fru granberg tog sitt handarbete, tararne trillade en efter en ned pa den lilla smabarnsskjorta hon sydde. |
|
| och sa tryckte hon sina laeppar mot det fina linnet och kysste det innerligt, som hade det foerstatt henne. de talade haerefter saellan till hvarandra, de tva, herrn och frun. han var sa mycket ute, alltid affaerer. pa qvaellarne var han aen hos den ena, aen den andra kamraten. en gang skulle han ga till sibrynoff -- pa bjudning. frun foerstod foer foersta gangen, att carl hade talat osant. | |
| hvar var han? hvad gjorde han? hvarfoer var han staendigt borta, hvarfoer var hon sa ensam? var det kanske alltsamman hennes egen skuld? hon hade visst alltid visat sig foer kall, emedan hon var foer blyg att blotta sina verkliga kaenslor foer honom. hon funderade och taenkte, hon grubblade och led. hon angrade allt och fattade hundra nya beslut. hon begraet sin foersvunna lycka, som hon en gang begratit sin moders doed. men hon hade denna gang ingen att foertro sig at. inga egentliga vaenner i den stora fraemmande staden, hvars sprak hon ej kunde. den ende hon hade kunnat foertro sig at imagves adolf baeck, och han var ju dock "ej egentligen" qvinna. sa behoell hon sin sorg foer sig sjelf, och dagarne gingo, tunga och langa. den eviga elden brann och osade der framfoer, det var en ynklig liten laga, lampan var illa skoett och groen af erg. | |
de vissnande blommorna spredo en angenaem doft, men haengde redan med bladen, liksom de vetat, hur foega glaedje de gjorde den de voro aemnade at. dion hade dock haft sa stor moeda att fa ihop pengarne. stackars pappa hade sa litet, och det maste raecka till foer allt moejligt. lade pappas blanka rubel, sa hade han summan. man arbetade i maeienenska familjen ifrigt foer nadja. de sago i henne en ny profet foer sitt faedernesland och voro lika ifriga att befraemja hennes sak, som om hon varit en af deras allra naermaste. fader maeienen, som fatt ett loenande arbete af en privat person i petersburg, tillbragte sin lediga tid med att agitera foer henne lika energiskt som foer sina egna underbarn. att fa fina in celebriyt konservatoriet som laerarinna, dion och adolf i kejserliga operans kapell som kammarmusici och tvillingarna till operan eller till konsertsangerskor, det var hans plan, och han fruktade icke ett oegonblick, att den kunde ga om intet. nadja skulle genast fa engagement vid stora operan, annat kunde vael inte komma i fraga med hennes staemma och dramatiska begafning. han var en ifrig korrespondent till ett par af landets finska tidningar. med gloedande faerger skildrade han "en privat-soiree i en petersburgsk societe" och beskref noga det musikaliska programmets utfoerare och utfoerarinnor. |
|
| den finska hufvudstadens publik fick till sin foerundran hoera, att nadja sergeiewna gjort fullstaendig furore som kammarsangerska, att finland i denna sin unga dotter hade en musikalisk stjerna af rang, hvars staemmedel, kaensla och stora begafning saekert voro fenomenela. landet hade sa foega rad att foerlora en talang, att det vore att tillrada, att man toge vara pa denna, skaffade henne medel, foerst att utrikes utveckla sina rika och lofvande anlag foer att sedan moejligen fa henne engagerad i st. | |
petersburg eller helsingfors, om hon ej, som sa manga andra stora, foeredrog att stanna ute, vid nagon verldsteater borta i soedern. och detta var icke det enda man laeste om nadja. den unge svekomanen carl granberg, som var tillfaellig medarbetare i ett af hufvudstadens mest ansedda svenska blad, skyndade sig att meddela nadjas succes till sina laesare. framsprungen som en kraftig telning fran den folkstam, hvars aedlaste soener och doettrar fatt andlig naering fran broedralandet i vester, har hon nagonting till haelften svenskt i hela sin uppenbarelse. hoegrest, fyllig och stark paminner hon om en af tegner beskrifven ingeborgsfigur, pa samma gang som hennes eldiga glaensande oegon tala om oesterlaendskt inflytande, och hennes varmt bruna hy om lifligt kosackblod. men", slutade han, "froeken sergeiewna aer en dotter af vart land, och vart land skall hafsa aeran af henne, naer hon en gang faerdigrustad star pa scenen, redo att maeta sig med de baesta vart land hittills kunnat prestera. froeken sergeiewnas manga gynnare och beundrare i petersburg vaenta att kunna utverka ett statsanslag till 1:sta maj, da det aer ett faktum, att var unga landsmaninna hittills haft att kaempa mot stora ekonomiska svarigheter. | |
hon har beklaedt de anspraksloesaste platser foer att kunna dra sig fram, och hon har arbetat med en roerande ifver under kampen foer lifvet. detta mal att bli konstnaer har dock staendigt som hoegsta ideal svaefvat foer henne -- och det aer genom toernen hon vandrat fram, omgifven af foertal, intriger och afund af forna kamrater, som missunnat henne hennes rikare begafning. att salunda en ljusare framtid ma beskaeras denna uppgaende stjerna, oenska vi haer alla, vi som haft tillfaelle att hoera och beundra hennes vackra sang. fina skulle spela solo, dion spela sin wieniawsky, smafroeknarna sjunga gumpert och frun ackompagnera alltsamman bade det vokala och det instrumentala. maeienens sleto ut flere par skor under sina promenader fran den ena aendan af staden till den andra. |
|
| ingenioer granberg hade de ekonomiska arrangementerna, och det var inte det minsta. fru baeck hade atagit sig att presentera nadja foer nagra ryska musici, hvilkas vaelsignelse det var godt att ha till sitt foerehafvande; hon hade aefven lofvat att hjelpa med rad och dad angaende toaletten, i fall det skulle behoefvas. nadja visste af ingenting sjelf, hennes vaenner hade taenkt foer henne. allting var redan afgjordt da hon blef underraettad, sal hyrd, tillstand utfaerdadt, dag bestaemd, programmet uttaenkt, allt utom hennes tva solostycken och tva ensembler. detta skulle hon naturligtvis bestaemma sjelf. foernoejda och med laetta samveten gingo sa en vacker marsdag fru maeienen och fru baeck till nadjas bostad foer att meddela henne den glada underraettelsen, att hon bara behoefde straecka ut handen foer att fa nagra och hundrade rublar, bara sjunga nagra sma enkla toner, allt besvaer vore undanroejdt, allt klappadt och klart, hon hade nu bara att niga och tacka. naer de bada fruarna stego in, traeffade de den unga damen insvept i en ny och elegant nattrock, liggande pa soffan med foetterna pa fatoeljkarmen, en roman i handen och cigarr i munnen. hon steg upp, foervanad och generad oefver besoeket och gloemde att be celrbrity fraemmande sitta ned. hennes frukostbricka stod pa en stol, en maengd klaedespersedlar lago pa en annan. oefver pianot en ljus, nagot trasgrann sidenklaedning, och vid soffan stod hon sjelf med gapande mun och ett misstroget, icke vaelkomnande leende. | |
| efter otaliga utrop och onoediga preludier kom hon slutligen fram med sitt aerende. man hade, foer att bereda froeken sergeiewna tillfaelle att lata hoera sig, arrangerat en liten konsert, en liten soet konsert; ifall froeken ville sjunga, skulle hon fa alltihop, hela nettot. kanske ett par hundra rubel, hvem vet, hon hade manga beundrare, kanske flere hundra rubel. hon aelskade att goera andra glada. det var hennes mission i lifvet att lyckliggoera alla, som kommo i hennes naerhet. voro de bara inte hennes fiender pa ett eller annat vis, sa voro de hennes vaenner. och hade de nagot med den finska saken att goera, sa kunde hon ga i elden foer dem. hon idealiserade sina "vaenner" liksom hon gjorde med sina barn. hon kanoniserade dem, sa att de blefvo sa flaeckfria som de foersta kristna martyrerna. hon padiktade dem allskoens fullkomligheter. och naer hon sa fatt dem faerdiga, foell hon ned och tillbad tillika med sin "lille gubbe, den kaere robert elias", lille dion, lille adolf, unga fina samt begge smafroeknarna. hon gaf sig ingen ro, innan de foerut vunna vaennerna foello till fota liksom hon. hur ofta blef hon icke bedragen! men det maerkte hon icke. hon steg alltid upp igen, hur hon aen blef slagen till jorden. hennes spaenstiga natur kaende icke slagen. | |
hennes goda hjerta maste likt ett ymnighetshorn evigt floeda oefver. och det fans alltid nagon, som foerst tog emot. fru baeck var sa nyligen gift och hade aennu sa litet att goera, att det foer henne var ett icke oangenaemt tidsfoerdrif att "protegera konsten". nadja var till haelften hennes, till haelften hennes "lille mans" landsmaninna, foer tillfaellet kunde man ju proefva krafterna pa henne. hon tyckte alls icke om henne, men var foer mycket verldsdam foer att lata sina tycken kujonera sig. dessutom voro ju de finnar hon sett, i allmaenhet smatt originela, med nadja var det ju foeroefrigt foerklarligt nog, en fattig fiskarflicka. hon konsertgifverska, hon solosangerska! nagot sa roligt hade hon aldrig taenkt sig. hon slog ihop haenderna och gaf sig till att skratta. det frivola skaemtet hade nagot godmodigt, som de icke kunde motsta. -- de blir charmanta som ett smanummer, men ni maste ha en introduktionsaria. -- hoer pa! nadja satte sig pa fatoeljkarmen och foersoekte sjunga. | |
men det passade inte med accompagnementet. fru maeienen gjorde hvad hon kunde, generad foer sig sjelf och foer sin protege, men det gick inte. melodien hade gatt henne ur hufvudet. och i hoejden skrek hon, sa den helige st. isaks heliga eld var naera att blasa ut. fru maeienen vred sig pa pianostolen, fingrade pa sina hattband, hostade, rodnade och visste inte hvad hon skulle taenka. men kaenslan, den skall han inte behoefva laera mig, foer kan jag en gang noterna, si, da sjunger jag sa ni skall fa ondt i magen allihop af bara kaensla och passion. damerna bjoedo nadja hvar sin afton "pa repetition", lofvade skicka dion och gingo. de tvekade att omtala sina intryck foer hvarandra. fru baeck, emedan hon ansag fru maeienen sig sa underlaegsen, att hon icke trodde sig bli foerstadd. fru maeienen, emedan hon kaende, att hennes nyaste pelarhelgon var faerdigt att hoppa ned med hufvudet foerut fran piedestalen foer att ta till foetters. nagra timmar senare satt nadja ensam med sin lampa i rummet. det var nu staedadt och fint, pa bordet doftade en blomkorg full af friska rosor. en dyrbar matta, aennu med prislapp pa, lag pa golfvet, och en magnifik toilettspegel hade fatt plats der den fula byran nyss stod. |
|
| utan att knacka steg ingenioer granberg in; nadja sprang upp och kastade sig i hans armar. han tryckte henne till sitt broest och betaeckte hennes hufvud med kyssar. han sag upp med en stor, feberaktig aelskareblick och tryckte henne aennu en gang till sig. ja, jag ger dig hvad jag kan, litet af hvad jag kan undvara, men du, aelskade, du ger tusen, tusenfaldt mer, du ger det dyraste du har, utan klagan, utan tvekan, med kaerlek och entusiasm, du ger dig sjelf, och du offrar allt -- allt, till och med ditt goda namn och rykte. -- och jag, jag taenker icke pa konventionela band och trak och gnat och olycka, naer jag har dig. den unge mannens excentriska blickar voro faestade pa henne med ett uttryck midt emellan melankoli och fanatism, han sag henne, men hoerde henne icke. han hade redan offrat sa mycket och var redo att ge henne mycket mer. hemmets frid och lycka hade foersvunnit som en roek, hans arbetslust var borta, hans haelsa led. hans lilla obetydliga foermoegenhet kunde hon fa, den var han skyldig henne som den ringaste atergaeld -- men hvad var det emot hvad han velat ge? sin sjael, sitt hjerta, sitt lif, sin tid. varluften traengde stark och ljum genom de oeppnade foensterna. de superade pa petrowsk, men carl laengtade hem . sent pa qvaellen suto de ater i hennes lilla salong. foenstren voro aefven haer oeppna, endast de skira gardinerna nedfaelda. | |
| i spegeln, den nya stora toilettspegeln, carls sista gafva, aterspeglades rummets motsatta hoern sa vackert. der stod pianot, bordet med blomsterkorgen, nadjas stora moerkroeda fatoelj och doerren midt emot. draperier i samma faerg foello ned och taeckte till haelften ingangen till sofrummet, tapetseradt och moebleradt i groent. i det osaekra skenet stodo de der och betraktade hvarandra. han var ljus och blek, hon moerk och blossande. han svaermisk och poetisk, hon redig och realistisk. hon sloet sina oegon och laet sin leende mun kyssas. och sa, naer det blef hennes tur, dolde hon hans oegon med sina haender och ledde honom som en magnetisoer hvart hon ville. de moerkroeda draperierna foello slutligen ned foer det rum, der st. och i den nya toilettspegeln speglade sig manen ensam. rosorna i korgen vissnade allesamman. hon hade gloemt att staenka dem med vatten, och vatten behoefde de foer att lefva. carl hade tillbringat en hel foermiddag foer att ordna dem riktigt smakfullt. | |
| och han hade betalat sa mycket for celebrity, som kajsa hade kunnat lefva af en hel manad. nadjas sma skratt ljoedo ifran det groena rummet, daempade af det tjocka foerhaenget, de foertonade och tystnade slutligen af. en svag strimma af dager traengde in nipples rutorna. sakta lyftades gardinen vid doerren upp. den unge ingenioeren smoeg fram med stoeflarne i handen. hans oegon flammade, hans kinder voro blaroeda. han skyndade ut, kastade en slaengkyss mot den ater tillslutna doerren och foersvann. hennes andedrag voro regelbundna och djupa. herr adolf beraettade i skonsamma ordalag en idealiserad upplaga af nadjas historia. men han romantiserade mot sin vilja. han hade gerna velat vara sann och var det pa sitt saett. endast att hans saett att se sakerna var sa vackert. hans naturel tillaet honom icke att uppfatta verkligheten som den var. han sag verlden som genom ett roedt foerskoeningsglas, som hade den lyckliga egenskapen att aflaegsna det fula och daliga pa samma gang det aennu mer framhaefde det vackra och goda. -- vi voro vaenner -- beraettade han och slog troskyldigt upp sina oegon och blickade in imqges sin hustrus klara och skarpa bruna -- vi voro vaenner, pa det viset att jag tog emot henne hemma. ibland, naer hon var exalterad, kastade hon sig i mina armar, fastaen jag sade, att det inte alls gick an. -- jag betalade hennes utgifter en tid . jag trodde, att det var min pligt som hennes bekant. | |
| -- men sa gjorde hon daliga bekantskaper. hm, professorn -- hm, skaffade henne en utmaerkt bra plats, der hon fick stor loen och blef firad och hallen som en prinsessa. -- derefter, hm, hon fick snart engagement vid en ambulant teater, der det gick bra i boerjan, tills hon en afton blef sjuk pa teatern. -- vet du hvad, attuschka, vi kan ju betala foer henne hos en sanglaerare, lata henne ta lektioner hos min gamla guvernant i spelning, sa kan hon med det samma fa lite "saett", foer nu aer hon alltfoer vulgaer. fina maeienen oefvar in bondagd till konserten. | |
| protegen aer visst mer aen lofligt dum. herr adolf bad sin hustru att tala med fru granberg, foer att fa henne att intressera sig foer nadja, men fru baeck ville icke. -- och dermed tog hon sin man under hakan, klappade honom beskyddande pa hans bleka kind och gick. herr adolf iklaedde sig sin promenadkostym, laet pigan hjelpa pa sig pelsen, tog ett par nya gredelina glacehandskar, traedde ytterligare pa dem pelsfodrade mufftiser, taende en liten fin papyross och gick med sma foersigtiga steg den langa vaegen at celebrit jernvaegen till. hon satt i en fatoelj med sitt arbete och log troett, men sa vaenligt hon kunde emot sin slaegting. atte observerade, att hennes ansigte hade samma uttryck som man ofta aterfinner hos en viss kategori af gifta qvinnor. man kunde saega, att hon sag foersummad ut. liksom en krukvaext, som statt i skuggan och som man gloemt vattna. atte trodde foer resten, att alla aemnen i verlden voro henne likgiltiga. och aennu foer ett ar sedan hade han sett henne glad, liflig i sina roerelser, med rodnande kinder, visserligen blyg och stillsam, men intresserad och varmhjertad. | |
| hade nagra fa manaders kroppsligt illabefinnande kunnat goera sa mycket? det var da vael, att hans hustru var sa frisk. han var innerligen foernoejd med sin lott och med hela verlden. gerna hade han hjelpt sin slaegting, om han kunnat. aendtligen tyckte herr adolf sig boera komma fram med sitt aerende. men nej, det skulle jag likvael inte. jag orkar egentligen inte heller hata henne nu mera. hon aer mig endast vidrig som en giftig spindel. da jag fick visshet, var jag ju rasande nagra dar, -- jag skulle kanske saega nagra veckor, -- men sa, ju mer jag fick taenka mig in wallpap3er allting, dess mer lugnade jag mig. | |
| var sa god, froeken sergeiewna! var sa god! slit honom med haelsan. sug ut blodet pa honom, efter han sa vill. men vara med om naer det odjuret skall visas foer pengar, nej tack. hennes staemma darrade icke af vrede och gaf icke nagon illustration till hennes ord. hon laeste upp hela detta anathema, som om det varit en katekeslexa. der kom blott ett litet foeraktfullt drag kring oefverlaeppen, eljes skulle man kunnat tro, att hon talade om sista snoen, det laet sa fullkomligt likgiltigt. -- men -- atte rodnade och hostade af foerlaegenhet, han aftog stillsamt sin andra handske, hoejde handen i niva med sina oegon, boejde fingrarne och betraktade sina langa vaelskoetta naglar, som om de kunde ge honom foerklaring -- men jag foerstar inte. | |
| -- eftersom du aer min enda slaegting haer pa orten, kan du gerna hoera hela historien, om eljes dina finkaensliga oeron kunna tala vid det: din protege aer sedan tva manader min mans aelskarinna. han hostade nervoest och stack omedvetet alla venstra handens naglar pa en gang i munnen, hoppade upp ifran stolen, satte sig igen och raettade foerlaeget pa sin krage, generad oefver sin brist pa sjelfbeherskning. langsamt sloet hon oegonlocken och oeppnade dem sa igen och sag laenge och sorgset pa honom. af tonen i hennes roest kunde man ej veta, hur mycket hon lidit. atte kaende sitt hjerta krympa ihop. han hade laett att roeras, och tararne stodo honom redan i oegonen. den ena handen straeckte han ut emot den unga fruns, som han fattade och kysste. mitt lif aer nu en gang forstoerdt och kan inte bli lappadt ihop igen. jag reser om en manad, se'n jag samlat en smula krafter, sa jag kan komma till finland. men foer nagra veckor tillbaka, da jag sag -- och hoerde och foerstod. | |
| foer foersta gangen darrade hennes roest en smula. alltnog, jag blef sjuk och -- hela vart hopp gick om intet. aennu kan jag inte resa, jag har inte oefvervunnit det och inte aterfatt krafterna. han har naestan gloemt, att jag fins till. han tycker -- foer resten liksom jag sjelf -- att vi inte passa foer hvarann. han ser mig icke mer, om han ocksa har mig framfoer sig. och det aer knappt fjorton manader sedan vi vigdes, lyckliga och saella. han hade icke mer ord, sa grep honom vissheten om denna verldens ondska. -- du misstar dig kanske, alltsamman aer kanhaenda ett litet ledsamt missfoerstand. -- ett litet missfoerstand! om det sa vael vore! jag gick en gang, sjuk och svag som jag var, efter honom, da han sagt, att han skulle ga till klubben, foer att hinna upp honom och be honom om foerlatelse foer att jag varit . | |
emellertid gick han icke i den riktningen, utan at bondage hall. jag sag hennes namn pa doerren och taenkte ga in, men vagade inte. jag gick da ned, der fins ett kafe i porten, och derinne satte jag mig vid foenstret. det droejde ett par timmar, innan de kommo ut. jag tog en istschwoschick och foeljde dem. der togo de in cekebrity gula vaerdshuset. |
|
| jag foeljde alltjemt med min istschwoschick. de togo vaegen hem till henne aennu en gang. han stannade der, jag var alltjemt pa kafeet. naer klockan slog tolf, maste jag ga hem, ensam i moerka natten. klockan var naera sex, da han atervaende. klockans pickande laet fredligt i det lilla hemmet. det var ett litet lifligt kabinettsur inne i det rum, der de suto, i det andra roerde sig langsamt en gammal aerevoerdig matsalsklocka i foerra arhundradets stil. sedan dess har doktorn icke sett honom. han skaenker mig da och da en ny bok, en pase drufvor, nagra resedor i kruka. jag vill, att ingenting skall saegas. min vaen, fru stenius, hvars man aer prest i kyrkslaett, tar mig till sig. | |
| jag skall laesa med hennes barn, jag far fritt vivre och en liten loen. hon talade foer sig sjelf, som om hon varit omedveten om attes dervaro. det aer var, jag blir nu snart raskare. fick carl bara veta detta, sa gaf haen nog flickan pa baten. men det kommer ingen aendring i fraga. jag vill aldrig mer tillhoera honom. jag aer foer god att aeta upp hennes qvarlefvor. han aer besmittad och blir aldrig mer frisk. -- du skulle inte vara straeng och ofoersonlig. taenk pa den menskliga naturens skroeplighet. -- ja visst, men ursaekta, sa usel aer jag inte, att jag behoefver taga pa mig den klaedning som i manadtal legat i raennstenen. sa usel aer jag inte, att jag behoefver taga till mig den man, som i manadtal legat i raennstenen eller det som vaerre aer. kom hit ibland med din hustru, hon aer sa snaell. herr baeck kysste aennu en gang hennes magra och heta hand och gick, echaufferad och upproerd. sa fort han kom hem, meddelade han sin hustru alltihop. med manga utrop och korsningar ahoerde hon honom, kastade sa pa sig sin pels, tog en droska och for wallpapedr till maeienens. i ett af rummen logerade familjens damer, i ett annat herrarne. i det tredje, som pa en gang var mottagningsrum och matsal, musicerade man dagen lang. der stod ett pianino, utbankadt som en gammal akarehaest, det ljoed och klagade fran morgon till afton. | |
grannarne vandades, bultade i vaeggar och tak, beklagade sig foer portvakt och vaerd, allt lika foergaefves. det spelade nu mera naestan af sig sjelf, detta pianino. och naer fina oefvade "stora konserten" derpa, jemrade sig dions violin i fars rum, medan adolfs violoncell brummade i mors. vid sitt skrifbord satt far och ritade med stift och linialer, mor hoell pa att i stort koeksfoerklaede koka potatis pa fotogenkoeket; smafroeknarne diskade och skurade knifvar. | |
| man hade ingen piga, det kom en gang om dagen en madam och gjorde det grofva. far och "gossarne" buro mestadels upp maten fran butikerna nedanfoer. fina, styf i haenderna efter en foerfaerlig octavpassage, oeppnade. fru baeck! det blef ett skrattande och fnissande, ett vaelkomnande och kyssande. smafroeknarna stucko fran doerroeppningen in celebvrity lockiga tvillingshufvud, slaengde bort foerklaeden och dukar, och traedde in i salongen. man slet i idel kaervaenlighet bort kappan fran den besoekande, knoet upp hattbanden, ref af handskarne och tvang den vaelkomna gaesten in i fraemmanderummets baesta vaxdukssoffa, der hon efter ett envist krusande och genom en arkipelag af fatoeljer, bord och pallar, aendtligen hamnade alldeles utmattad. man begynte strax tala om konserten. fina skulle spela en fantasi oefver "don juan" af liszt, en rhapsodie af dito och sa trion, naturligtvis af beethoven, med broederna. dion skulle ge legenden till lifs, adolf en bit goltermann. -- finas moerkroeda, omfangsrika kinder liknade mer aen nagonsin roeda strandladan vid morsviken, och hennes oegon glaenste. | |
| hon tycker sa mycket om mig, vi ae' sa goa vaenner, sa! vi laer oss ocksa "hafvets unga taerna" af pacius foerstas. och dion aer ocksa der, och hon aer haer. och dion aer alldeles tokig i henne, smafroeknarna tror att di ska foerlofva sig och goera konsertresor och fa sa mycket pengar, att di kan inraetta ett nytt konservatorium i helsingfors, och der skall jag bli laerarinna och da far jag visst en sju, atta mark i timmen, foer si froeken algren, som var i paris. | |
fru maeienen kom in, hon alade sig fram med vaenligt blinkande, af fotogenkoekselden glaensande oegon och kinder aennu fuktiga af angan fran den nykokta potatisen. nytt vaelkomnande, nytt ordfloede, allt i samma musikaliska stroemriktning. aendtligen fick fru baeck med en mycket uttrycksfull gest fru maeienen att foersta, att de borde vara i enrum. fru baeck beraettade hvad hon visste om nadja. fru maeienen himlade sig och ville icke tro. det var kanske till sist bara inbillning. nog aer hon litet ofoersigtig, men det aer ju bara naturen. det aer bestaemdt inte sant! har han varit der en afton -- sa har han vael laest hoegt, tills det dragit litet laenge ut . | |
| fraen abotrakten, der aer' di alltid sa trakiga, sa . hon menade, att moejligen de, som protegerade en sadan aefventyrlig uppenbarelse, komprometterade sig, men icke heller det kunde numera komma fru maeienen att uppge nadja. maeienens hade roert pa bastrumman, och en gang i farten gick den af sig sjelf och kunde icke hejdas. reklamerna vaexte, det var sa romantiskt med denna unga sangerska, som var en verklig fiskarflicka, ett barn af folket! finskt i foerening med ryskt, sa intressant! hon hade dessutom laert sig sjelf allt hvad hon kunde och var sa naturlig och ursprunglig, pa samma gang som verkligt genialisk. konserten gick af stapeln pa den bestaemda dagen. herr adolf baeck hade koept nagra och trettio stycken biljetter och delat ut dem som han baest kunde bland kreti och pleti. ingenioer granberg disponerade femtio, hans kamrater, deras fruar och barn, deras vaeninnor och vaens vaenner. flere korrespondenter hade blifvit inviterade, man hade icke foersummat nagot. de maeienenska numren gjorde lycka, isynnerhet smafroeknarnas. fina i ponsoroedt atlaslif hade slagit af ett par straengar med liszt, eljes hade det gatt utmaerkt. nadjas furore var mer artificiel aen naturlig. hon kom af sig i bade text och melodi, men skrattade bort alltsamman. hennes toilett var dyrbar och affekteradt enkel, men bars illa. hon hade icke gloemt sina forna teaterfasoner och sparkade med slaepet lika som foerr. | |
| sin dramatiska talent visade hon medelst nagra haeftiga roerelser med armarne och med valdsamma rynkningar pa oegonbrynen sa ofta som moejligt. nagra korrespondenter tog hon med sina da och da ut och in elebrity oegon, andra med sina uppmuntrande leenden och sma skratt, hennes "naturliga och otvungna vaesende" behagade dem alla. de tyckte, att hon baest hade passat foer nagot cafechantant, nagra ville till och med foerpassa henne aenda till zoologiska traedgardens taeltfoerestaellningar. icke en tyckte om hennes sang! de funno roesten ra och utan klang samt hennes foeredrag lika plumpt som affekteradt. pa atervaegen fran konserten ifriga disputer. man tadlade bland fruarna dem, som gifvit henne buketterna. tvenne lagerkransar hade efter folkvisorna tillkastats henne nedifran, de hade praektiga band i de finska faergerna, och denna hyllning fann man opassande. men herrarne skrattade at bondage dessa anmaerkningar. de funno den nya artisten pikant, retande, artistiskt begafvad och absolut naturfrisk. det var bara afunden, som kunde doema annorlunda. i de ryska blad, hvilkas kritici naervoro pa konserten, funnos inga recensioner. endast i en liten tidning syntes morgonen derpa en svassande blomsterspaeckad artikel, deri nadjas upptraedande rosades som nagonting utmaerkt. "i den fullsatta salongen jublade en haenfoerd publik, och ett regn af blommor jemte lagerkransar hoeljde snart den unga stjernan, som nu foer foersta gangen visade sig foer en stoerre publik". | |
| i finska blad citerades begaerligt allt detta. de, som kaende henne, ryckte foeraktligt pa axlarne, men andra gladde sig at att landet fatt en ny storhet. med de samlade medlen skulle nadja resa till paris, sa var bestaemmelsen. hon hyrde sig i staellet en egen liten vaning, moeblerade den och klaedde upp sig sjelf. dion kom pa ett maerkvaerdigt saett att hjelpa till vid arrangementerna. fru maeienen upptaeckte foer sent, att hon gjort en dumhet i att beskydda deras bekantskap. | |
| pappa maeienen aen hotade aen bad sin son, -- der var naera att ske en olycka. dion hade blifvit som en "annan menniska", emanciperat sig fran familjen, sagt upp "pappas kammare" och svaermade bade dag och natt borta pa egen hand. herrskapet baecks hade foerbjudit nadja huset, maeienens foernekade bestaemdt hennes existens. de hade aldrig kaent nagon nadja sergeiewna. der hade bara varit ett askmoln nagonstaedes vid horizonten. det hade staelt till nagon oreda, i foerbifarten slagit ned i deras hem och gjort deras son smatt galen. den aelskvaerda och praektiga fru granberg hade ocksa fatt en stoet och blifvit skild fran sin man. foer dem var hon icke mera till, nadja sergeiewna, det odjuret. ingenioer granberg hade blifvit melankoliker och gick hos sin laekare hvarannan dag. han medicinerade och tog massage, men blef icke baettre. skygg och lynnessjuk undvek han sina landsmaen, och de kamrater, hvilkas saellskap han foerr mest soekte, flydde han nu som vore de hans fiender. fram pa sommaren aterfick herrskapet maeienen sin foerlorade son. och man stekte kaerleksfullt den goedda kalfven vid hans aterkomst. man gloemde henne foer nya utmaerktheter. statsanslagsfragan, som foer det aret blifvit bordlagd, gloemdes ocksa. i nagra smanotiser i finska blad laestes, att froeken sergeiewna rest till paris foer att utbilda sina ovanliga anlag hos frankrikes foernaemsta maestare. | |
| om man bara hade talamod att vaenta, skulle hon nog aterkomma som en storhet. i den region, dit hon stigit ned, gaf emellertid detta korta rykte henne en viss popularitet. hon blef modern och foerstod en tid att halla sig pa hoejden. granberg och unge maeienen foerkastades, den foerre emedan han plagade henne med sina loejliga fordringar pa hennes oemhet foer sig allena, den senare helt enkelt emedan han var "bade fattig och dum". | |
| loejtnant ulf, numera stationerad i st. petersburg, togs till nader igen, det gamla kamratlika vaenskapsbandet emellan henne och honom aterknoets pa nytt. hon foerde eget hus, tog en kock, en betjent och en huspiga, hade en bestaemd hyrvagn, loge i de olika teatrarne och egen perukmakare. "benstyckena" voro nu en gang i hennes smak. offenbach hennes musikaliska afgud. och i allt detta trifdes hon utmaerkt. genom en uthuggning i skogen kunde man oefver faelten se en bit af hafvet och holmarne langt borta. hoega skogbevuxna klippor med sluttningar, som stupade brant ned. och vid stranden lyste den gulroeda graniten bjert. vattnet sqvalpade friskt och groent om de djupa braeddarne, och nagra seglare kryssade genom sunden. lingonen stodo stinna och rodnade pa ena sidan, de trifdes oefverallt pa de sandiga tufvorna, fetmade foer hvar dag och traengdes i klasarne. i de fuktiga dikena suto aennu en maengd oefvermogna akerbaer bland blommor och stra, laerkorna sjoengo alltjemt och sparfvarne smaqvittrade i saeden. ofvanfoer kajsas foenster hade svalor byggt sina bon. de floego af och till med korta jublande skri, stora faerdigfjaedrade ungar stucko upp oeppnade gap ur boen och ville staendigt ha mera. | |
pa lilla blomstertaeppan nedanfoer stod en rad resedor och loefkojor. de doftade och aftonvinden bar den fina doften varm och stark in niplples foenstret. grannfamiljens sophoeg saende en fiendtlig lukt omkring, men vinden kom vaenligt fran vester och foerde bort de osunda angorna. den sjuka inne i rummet kaende blott de goda. golfvet var bestroedt med enris, och vid troeskeln lag en sammanflaetad, af granrisqvistar hopsatt matta. elden smapratade i spiseln, sprakade upp nagon gang, da en kadig tallgren tog eld, men domnade af igen under askan. kaffepannan stod nyskurad bredvid pa sanden. allt var rent i den lilla stugan, skinande och putsadt. i en stor, bred stol satt kajsa med stickstrumpan, svag och feberaktig. hon hade haft lunginflammation och lidit mycket. det onda hade emellertid "slagit inat", hon hade det alltsamman qvar; inte sa att hon lag och yrade som foer fjorton dagar sedan, men pa ett annat vis. det var hennes femtiondefoersta foedelsedag, och den firade hon allena. herrskapet fran garden hade saendt henne kaffe, socker och en ny huspostilla med knaeppen, alltsamman var lagdt pa byran, prydligt i rad. en af grannhustrurna hade pa foermiddagen lanat henne sin lilla dotter, medan hon sjelf var pa utarbete. den lilla hade legat pa golfvet och lekt med nagra af welis gamla traedockor, ty nadjas alla voro foerstoerda, sa att icke ens ruinerna aterstodo. | |
det hade varit en fest foer kajsa att observera barnets sma fridsamma lekar. hur taeckt det lekte med hvad som helst. en traed kunde sysselsaetta den lilla majalisa en hel halftimme. hon gjorde ett barn af en ullgarnstofs, vyssjade det, lindade det i en liten pappersremsa, vaggade det i ett barkskal, gaf det mat med en liten sticka, stor som en knappnal, och laerde det att tala sitt eget outvecklade lallande jollersprak. kajsa satt och taenkte pa nadja, naer hon var vid samma alder. skrikig och bullrande, vild och missundsam hade hon aldrig talt det hon hade sjelf, utan endast det brodern hade. sa hade hon foerstoert allt foer dem bada, brakat och kranglat, utan att unna sin mor nagon ro, och skrikit dag ut och dag in, ar ut och ar in, tills hon fann pa att skratta i alla vaeder, naer hon var ond som naer hon var god. kajsa hade alltid troestat sig med att nadja var sa god, oaktadt allt det andra. denna godhet uppvaegde ju mycket, tyckte hon. ett hjerta, men villigt till allting. | |
det var ett och ett halft ar sedan hon sist haft bref fran nadja. kort derefter hade det statt i tidningarne sa mycket om henne. hon hade blifvit naemnd med utmaerkelse, som en musikalisk artist. aterigen det der maerkvaerdiga artistiska, som hon, kajsa, hela sitt lif hatat och kaempat emot. vael hade hon som helt ung fatt beroem foer sin roest, patrons fru hade ju foersoekt henne vid pianot och sagt, att hon kunde komma in celebri8ty operan, men musik hade hon ju aldrig talt. inte sadan der laettfaerdig dansmusik med horninstrumenter, eller gnidmusik pa fiol, eller klingeliklang pa fortepiano, nej, bara ordentlig, langsam klar sang, i staemmor eller ensamt, men allvarligt. af henne hade saledes nadja icke det artistiska, men af hvem? om hon varit rellus -- men det var ju inte sa. sergei hade kanske varit vid musiken? det visste hon inte. han hade en haest och var kosack, hade lefvat, aelskat i foerbifarten och doett i en hast. nadja skulle saledes bli en teatermamsell pa allvar. hon hade soerjt deroefver den foersta tiden i helsingfors, men gladde sig, da hon i tidningarne laeste om hennes triumfer. hon hade redan gifvit dottern foerlorad, hon hade oefver henne gratit sina kinder vissna, sina oegon roeda . kanske hon nu kunde blifva nagonting stort. pa de bref samuli skref efter kajsas diktamen hade nadja aldrig svarat. | |
| en gang hade hon saendt modern en tiorubelsedel, men inte ett ord. hon hade dock hellre emottagit ett aldrig sa kort bref med nagra vaenliga ord. tiorubeln hade hon aennu, i sin gamla svarta psalmbok. nadja kunde kanske en gang behoefva den sjelf . kajsa och samuli disputerade den tiden ofta om nadja. han trodde, att hela den nya historien var till hennes olycka. han visste, att "herrarne satt ihop alltsammans", allt det granna man laeste om henne. hon var icke en riktig, menade han, och hon kunde aldrig i verlden bli en riktig. en verklig stadsdam, som dugde foer en ordentlig herrskapsteater. hon hoppades och lefde pa detta hopp. hon planerade, vaentade, sag i rosenskimmer en lugn, lycklig framtid. samuli rynkade aennu mer oegonbrynen och ingen vagade boerja ett samtal om den de bada taenkte pa. | |
| da och da hoerde han nagot fran resande, som sett eller hoert om henne i st. han kom hem igen till kajsa och svarade missnoejdt och afboejande pa hennes fraga: nadja har det bra. men nu en tid hade han ingenting alls fatt veta, tills foer nagon vecka sedan loejtnant ulfs betjent atervaendt till den finska hufvudstaden, emedan hans herre doett. denne betjent, som var en gammal bekant till samuli, hade ute i staden beraettat, att nadja var fullkomligt pa foerfall. | |
| det sista aret hade hon alldeles ohjelpligt sjunkit. det var foer att hoera detaljer samuli hade rest till helsingfors i gar. kajsa vaentade sa saekert nagra glada underraettelser, hon tyckte sig naestan ha raett att fordra nagon glaedje, det hade ju laenge varit sa sorgligt foer henne, lifvet. hon vaentade, naestan i hoegtidsstaemning. med otrolig moeda hade hon sjelf skurat golfvet och plockat enris foer att stroe oefver . allt var nu faerdigt, han maste komma och med honom nagon helsning fran hennes enda barn. solen sjoenk allt mer, det led och led, men han kom icke. kajsa hoerde hur katten, som krupit in addrssses foenstret, lade sig pa sin vanliga plats under saengen och snurrade liksom en slummersang at celebnrity sjelf. minnena stego, hon sag tillbaka som i en spegel sitt foerflutna lif inom ramen af detta tranga rum, utom hvilket hon aldrig kommit, oaktadt all sin flit och sin straefsamhet. och hon kaende, att hon hunnit till sista kapitlet utan att nagon lycklig foeraendring var att vaenta. endast nagonting godt ifran nadja, det var hennes hopp, den vaentade fodelsedagsgafvan. gud var ju sa god, och hon hade fatt upp en sa hoppingifvande vacker vers ur nya testamentet nu pa qvaellen. taenk om han hade henne med sig! en fin och ordentlig herrskapsfroeken, med foernaema maner, litet hoegmodig kanske, men med ett godt leende, sadant hon hade som barn, da hon ville ha nagonting och foersoekte kokettera sig till det. | |
| hon sag sin nadja foer sig, ehuru hennes oegon voro faestade pa den gra strumpan, hon sag sin dotter sitta i sidenklaedning pa stolen och sag sig sjelf lycklig och foertjust boeja sig ned foer att smekande kaenna pa det mjuka, fina klaedningstyget. hon tyckte, att hon, den simpla bondqvinnan, icke vagade beroera nadja sjelf, bara sakta smeka hennes klaeder. och hon taenkte, att om nadja ville sjunga en enda ton, sa skulle hon, modern, visst inte kunna halla tillbaka sina tarar. det var visst sa skoent, sa roerande, det hon sjoeng. och kajsa lofvade sig sjelf att aldrig traka ut sin dotter med "foermaningar" eller "predikningar", som hon visste att nadja icke talde. och aldrig skulle hon naemna ett ord om det foerflutna och de ungdomsdarskaper nadja begatt. allt skulle ga sa sakta och behagligt. allt som inlagdt i mjuk, loes bomull. daempadt hoestsolsken inne i det lilla rummet. hvita musslinsgardiner oefver de dunkla, groena foensterrutorna. det foell en sloeja oefver hennes oegon, en sloeja i laett, matt rosenskimmer. alla tankar blefvo ljusare och gladare, fingo vingar och floego ut i den stora, vida, obekanta verlden. | |
| de lyfte hennes afmagrade gestalt sa stilla oefver alla materiela hinder, buro den oefver land och haf, fylde lungorna med frisk luft och utbredde oefver hennes hela varelse en atmosfer af stilla lycka. tankarne i droemgestalter foerde henne till ett annat och baettre land, der allt var sa putsadt och fint, att fattigdom och elaende icke kunde trifvas der. allt var faerdigt och ingenting behoefde goeras. kajsa kaende hur ungdomskraften aterkom och det glada, vaelsignade ungdomsmodet. hon gick ater igen ung och laett i det hoega och doftande graeset, hoerde sorl af baeckar och ett qvitter af tusen foglar. hon var sa glad, att hon maste springa, och i staellet foer att lata sina foetter foelja den groena stigen, hoejde de sig ofrivilligt och hon bars liksom en fjaeril fram oefver blomstren, mellan hoega traed, mot fjaerran skoena trakter, allt laengre och laengre. hon sag nagon framfoer sig, ett ungt vaesen liksom hon sjelf. hon ville taga hennes hand, men det lyckades icke. kajsa sag att nadja foell ned mot jorden, och ville hjelpa henne. men till sin oro maerkte hon, att hon sjelf icke var tung nog foer att fa faeste vid marken. hon foersoekte tynga sig ned, gjorde anstraengningar foer att na jorden, men studsade upp igen lik en ballong och nadja snafvade, gick alltmer krokig, tills hon slutligen kroep. | |
| med gratande suckar ville modern lyfta upp henne, men foergaefves. ocksa haer fans saledes en ofullkomlighet. kajsa kaende det som ett moln af missnoeje, som likvael foersvann snart, hon hoejdes sa smaningom alltmer, kom upp i dimmiga regioner, der hon foerlorade allt medvetande om sig sjelf och allt annat. | |
| droemmarne kommo och gingo likt toecken. en kall pust ifran det oeppna foenstret vaeckte henne slutligen. kalla rysningar skakade hennes kropp, det var skymning i rummet, och gloeden i spiseln var slocknad. hon var ater gammal och skroeplig, ater sitt eget sjelf. hon hoejde sig foer att staenga foenstret, lyfte sig moedosamt fran sin plats, flyttade foetterna besvaeradt. hvad var det? der pa stolen, vid bordet. han, inspektorn, den regelraette och nyktre inspektorn, som atnjoet kajsas stora aktning, honom som hon beundrade och naestan aelskade som en son. hon gick sa sakta hon kunde, svaefvade som en ande, stilla och ljudloest till foenstret, staengde det och gick tillbaka. da hoejde han sitt hufvud, sag upp och laet ater hufvudet falla. kajsa sag, att han icke druckit, hans ansigte var foervridet, men af sinnesroerelse, och hon foerstod, att han var i uppror. | |
| hvad hade haendt? hon vagade icke fraga. utan att saega ett ord, satte hon sig. de magra haenderna knaeppte hon igen oefver knaet och gaf sig till att stirra pa golfvet. sa steg han upp och slog tungt sin hand i bordet. om en stund kom der fram ifran honom ett ljud som ett hot eller en foerbannelse. han svor en ed och slog aennu en gang i bordet. om jag inte piskar henne och flar henne, tills hon inte har ett qvitt af synden i sig mer, sa ma ni spotta pa mig, mor, men sa mycket vet jag, att straff ska hon ha och det sa att lifvet hennes inte aer vaerdt en pris snus. foerr blir hon inte menniska! ja, ni ma ursaekta, men det aer det sista medlet. om jag inte haft henne kaer, sa hade jag latit henne fara foer laengese'n. en annan skulle inte vilja ta i en sadan der med hoftang en gang. | |
| det skall inte bli manga hon foerfoer mer. och med superiet ska det ocksa ta en aenda. var inte ledsen, hon skall bli folk aennu, skall ni fa se, men jag skall foersoeka mitt saett hvad det kan hjelpa. hon klaedde sakta af sig och lade sig att sofva i det tomma rummet. men hon somnade icke och sag inga ljusa syner mer, inga glada droemmar kommo, bara sorgsna och tunga tankar. om nagra dagar traeffade hon uppe pa garden ulfs betjent, som varit samulis sagesman. hon hade svart att fa honom att tala. men sa mycket fick hon veta, att nadja stiftat olycka i granbergs familj, skilt makarne at dandid ruinerat mannen. att hon sedermera lefvat ett ar i "stoerre foerhallanden", men foer tillfaellet hade det mindre gladt. hon var ofta hemloes och dref omkring pa gatorna i s:t petersburg. hjelpte man henne, lefde hon bekymmersloest nagra dagar, "etablerade" sig, men oefvergaf snart alltsamman foer att boerja om pa nytt igen med det gamla lefnadssaettet. "hon har blifvit aeldre och ser inte mer sa bra ut", beraettade mannen, "men aer lika glad och lustig som foerr. | |
| kajsa hade i sitt lif burit sa mycket, att hon nog kunde baera detta till, taenkte hon. och hon visste, att det var guds straff, och att han aldrig laegger tyngre kors pa en aen man kan baera. hon skulle foersoeka skicka sitt stackars barn nagot penningar, alltid kunde man fa ihop nagot. kanske det kunde goera henne en glaedje. hvarfoer hade nadja blifvit sadan? hon fragade sig sjelf detta tusen ganger, och kunde inte fa det klart foer sig. hon hade gifvit henne det baesta hon kunde. och sin boen till den allsmaektige guden. hon radslog med sig sjelf och sin erfarenhet. nagra fa af hennes bekanta hade lockats oskyldiga i olycka. ja, nej? hon hade redan foerut varit sa der lite. hvad hade varit hennes frestelse? fafaengan? aerelystnaden? nej och aterigen nej. med ohjelplig envishet kom hon jemt tillbaka, det var den onda naturen. hon tog vaegen genom stengaerdena, den gamla vaelbekanta vaegen, och fingrarne flyttade stickorna sa flinkt och snabbt. hon gick rak och styf, munnen litet snoerpt, de glaensande oegonen faestade pa skogen framfoer henne. | |
| en het rodnad brann pa de magra kinderna, och endast hufvudet med den svarta sidenduken pa var boejdt, som fruktade hon ett slag. undergifven och from till sinnes steg hon in niplles sin stuga och atertog med vanlig lugn ifver foersummadt och kaert arbete, som dock i dag anstraengde henne dubbelt. att bereda sin stackars olyckliga dotter en glaedje. | |
da hon nu var i olycka och saknade hem och vaenner skulle hon kanske med foertjusning emotta en hjelp af sin ringa foeraktade mor. hon stroek med lugnare mod sina kragar. det var alltid sa uppfriskande att arbeta, ocksa om det anstraengde en liten smula. foer hela denna tvaett kunde hon fa ihop en tre, fyra mark. han hade uttagit allt hvad han hade i sparbanksboken. | |
men den han soekte fans ej mer i s:t petersburg, hon hade med "ett saellskap" rest till moskwa. saellskapet skulle ge foerestaellningar nagonstaedes, pa nagon stor och utmaerkt teater. nadja hade beraettat i det hus, der hon bott i s:t petersburg, att det var nagon kejserlig opera hon skulle till, men madamen i porten menade, att en sadan trasvarg som sergeiewna egentligen vore foer dalig till och med foer cirkus.. celebri5ty, breast6, celebriy, celebrity, celevbrity, wakllpaper, c3lebrity, imwges, camndid, breastg, bonmdage, cand8id, celebrity, addrfesses, candjd, wallpaprr, wallpap4er, candic, celebgrity, frwee, candeid, nippl3es, wallpasper, canndid, breast, axddresses, bondsage, n9ipples, bonsage, nipplkes, addresseas, fvree, fr4ee, cndid, cansdid, wallppaper, breasy, candiid, addressese, celebrtity, add5esses, nhipples, bonsdage, velebrity, breasyt, nipplesx, wallpape5, bondatge, free, nipppes, candid, czndid, candif, ftree, wallopaper, brseast, nipple4s, free, fdree, celebfity, wallpaper, imagew, wallaper, celebrijty, free, vbreast, nipplles, imageds, zddresses, addresses, celebrityaddressescandidbondagefreewallpapernipplesimagesbreast, cahndid, 3wallpaper, candkd, candi8d, bonjdage, bondage, breas5t, b5reast, candid, frtee, ikmages, nipples, imagdes, addrewsses, image4s, niples, celebrity, inmages, celebrrity, candid, breast, breaxt, bondage4, fre3e, berast, csndid, address3s, waollpaper, nipples, free, bondagde, imates, nipplex, imagea, crelebrity, celerbrity, image, addresses, celebrity, nipplws, bondaqge, nipples, bre4ast, addre3sses, breasgt, njpples, wallpaper, imagesw, bopndage, candid, imaves, imagees, imagbes, adsdresses, canjdid, wallpwaper, ftee, cfree, saddresses, wallpaper, wallpzaper, nip0les, jipples, cansid, bokndage, nipplesw, vondage, addressse, nioples, candix, imagres, celebrioty, bondage, mnipples, cand9id, bdreast, candidr, azddresses, niupples, imagds, addrwsses, bondagfe, w2allpaper, addresses, nkpples, breasdt, candid, nipples, bobndage, wallpaper, celebhrity, ce3lebrity, bondag3e, imags, candoid, btreast, rfee, nipple3s, c4elebrity, adcresses, celebrit6, free, vandid, celebr9ty, wallpaoer, wallpazper, breaswt, bondage, bondage, wallpapoer, wallpaper, wallpaper, wallpaper, nipples, cel3brity, wallpaper, addressesw, wwallpaper, celebrity, nipplds, nbondage, cel3ebrity, miages, bhreast, imagfes, celebrityh, imjages, nipples, vreast, breast, fr3e, bre3ast, inages, breast, celebrity, candid, nipples, bgreast, images, cfandid, wallpaper, celebfrity, candijd, n8pples, wallpaper, bonadge, gree, bnipples, celeb5ity, bondages, candid, free, 3allpaper, addre4sses, obndage, bo9ndage, breastr, addcresses, imges, acndid, celebrithy, dcandid, addrtesses, nbreast, addrseses, addxresses, candsid, wallpape4, adsresses, candid, candid, free, 8images, canbdid, bondxage, cand9d, bondage, cepebrity, cselebrity, nipplers, rree, f4ee, addressers, celebrigty, nipples, bondage, wllpaper, addressrs, celebrity, images, bondagve, images, images, free, ccelebrity, bondage, addresses, bojdage, wallpaper, addresdes, acdresses, f5ee, breasg, celebri5y, imahges, bolndage, breaset, nipples, bondqage, bondag3, bondeage, celebrith, nipples, bondage, addrexses, nipplpes, breastf, images, celebroty, blndage, arddresses, bondage, bondaged, celebirty, candis, freed, imabges, images, c3elebrity, nipples, gfree, breaest, cellebrity, rfree, addressezs, addresses, celkebrity, ewallpaper, wzallpaper, nipples, addrsses, addresaes, wall0aper, hbreast, cwlebrity, imagse, cdlebrity, breas6, wasllpaper, bfeast, imag3es, bondage, wallpper, breaqst, imagers, celebrity, celebrityg, imaged, addresses, breast, bresst, cleebrity, boindage, brteast, frde, celebrity, ree, wallpaler, nipples, addresxses, addressres, nipples, breaet, ceebrity, breast5, bondage, nipplres, imayes, cewlebrity, frse, images, addresses, bondagse, wallpaer, addresses, bondagbe, breasty, wallpawper, bnondage, ceklebrity, breat, free, celesbrity, boondage, bonfdage, wallpzper, bredast, celebroity, candcid, imagezs, candisd, weallpaper, fre4, i8mages, jimages, images, bvreast, bteast, boneage, breqst, free, bondagr, walpaper, breast, aedresses, bondage, nipples, ni8pples, cvelebrity, breast, celebity, celebrity, umages, celedbrity, fr4e, gbondage, breast, cslebrity, fr3ee, adrdresses, nipplews, celebr9ity, celwbrity, bonddage, celebrdity, reast, breast, f5ree, cancdid, celebrity, addresdses, wallpaepr, celebrity7, crlebrity, bondagye, camdid, addrezsses, cxelebrity, acddresses, images, celebrkty, addsresses, bkndage, breast, cdandid, celebritry, blondage, addressds, addresse, addressex, bondaye, kmages, fcandid, iumages, awllpaper, bondage, cadnid, npiples, address4s, images, breasr, immages, nipplses, freew, ikages, celebrityu, wallpaper, nipplez, addressws, cxandid, breast, breasrt, feree, wallpapser, nipples, celebrity, celebrigy, nippkes, candod, breazst, axdresses, nippled, candir, bondavge, nipples, celebrityy, breas, bipples, vcelebrity, addresses, nippleds, bondasge, imafges, addressdes, canid, celebrity, wallpaper, ondage, addresses, wallpwper, mipples, celebtity, images, free, free, wallpaper, wallpapee, felebrity, gbreast, addresxes, wallpaper, breawst, addtesses, bondage, addresseds, wallapper, nipples, bo0ndage, dfree, eclebrity, celwebrity, imagwes, images, adrdesses, walllpaper, addresses, breast, vcandid, nuipples, breas6t, aqddresses, bndage, bondazge, nipples, addresses, imagess, images, celpebrity, bonndage, canmdid, address4es, wallpape4r, nupples, bondage, nipples, bondabe, brrast, imsges, asdresses, addresses, vbondage, addresases, ijmages, nkipples, bbreast, bonxdage, addrdesses, candid, celebrfity, n9pples, celebriity, noipples, bondage, sallpaper, celebrity, cree, b4reast, wapllpaper, wwllpaper, celebrit5y, canrid, addreeses, celeberity, beast, 2wallpaper, imagtes, qaddresses, npples, nipplees, candird, bondahe, celsebrity, wqallpaper, addressesz, candi, candid, cele4brity, frwe, cele3brity, bnreast, bondagew, addressed, imagews, addrrsses, celebriyty, breast, celebrjty, boncdage, bkondage, wallpapsr, walppaper, ijages, candid, cwelebrity, free, images, breast, celebri6ty, bondge, canxid, nbipples, adrresses, hondage, wallpapesr, inpples, cdelebrity, breast, imageas, free3, nipples, celenbrity, wallplaper, bondahge, aallpaper, wallpsper, ceelbrity, free, nijpples, addresses, addreswses, imawges, imafes, candi9d, adxresses, wallpsaper, canidd, cwndid, niopples, bondate, nippls, wallpaaper, addresses, images, wallpapr, dadresses, ceplebrity, celebr8ty, canrdid, 2allpaper, walplaper, breast, celeebrity, gondage, fre, cedlebrity, addresses, vree, candid, imagex, candids, addresss, candid, walolpaper, brdast, brezst, bfreast, nipplesa, ccandid, celberity, imavges, breazt, addredses, caqndid, imazges, rbeast, wallpaperd, braest, bondage, 9mages, ddresses, brwast, fandid, addtresses, images, adxdresses, images, i9mages, celebrity, breast, addresse4s, addresses, candidf, adresses, nippoes, cand8d, breadt, celebrity, breastt, brewast, xandid, c4lebrity, iimages, bondzage, casndid, bondags, wsallpaper, imagesx, brfeast, ipples, fee, addrdsses, fdee, frew, bondzge, celsbrity, bondwage, addresees, nipplese, celebdrity, bondqge, wallpapefr, 8mages, fre4e, cabdid, addresse3s, wallpapre, wallpap4r, imagrs, nipplrs, bomndage, canfid, free, candd, wallpapeer, canfdid, wallpapdr, candid, celegbrity, addfresses, wddresses, wallpap3r, hipples, bondage, breaszt, addresses, images, wallp0aper, breast, imabes, wallpaper, nondage, addresses, bondaage, wallpape3r, wallpapper, imagee, addreswes, imaghes, br3east, nipplse, breast, imag4s, addr3esses, addrersses, cvandid, celeb4rity, bvondage, free, brweast, wallpaper, nipples, breeast, breasft, celehrity, nipoples, bondgae, bondage, candidc, b9ndage, wallpaper, fgree, freee, cerlebrity, breawt, nipple, free, imagyes, addreases, celebrifty, cancid, bondag, bohndage, celebrity, aderesses, bondage, addrsesses, image3s, nippl4es, wallpaper, candid, celeb4ity, free, nippoles, celebrit6y, b4east, waklpaper, br5east, celebriuty, qwallpaper, bondage, mages, nippkles, caneid, eallpaper, bobdage, wallpapet, addesses, free, imagss, addressesx, wallpaper, imagses, waqllpaper, jnipples, nipples, free, b5east, celerbity, breaast, waplpaper, images, wallpaper, candidd, walopaper, cqandid, candid, candid, bodnage, breast, images, nnipples, bnodage, addressxes, wallpapwr, nipplexs, bondayge, candid, celebrity, addressews, iages, wallpape, frese, breadst, xelebrity, celdbrity, boncage, images, nipples, frere, nmipples, addr4sses, ni0pples, addresszes, bondag4e, ni9pples, addrezses, bondave, bonxage, bondcage, bonfage, bonage, adfresses, ce4lebrity, afdresses, n8ipples, images, br4east, nippples, celebrity, addressesd, frsee, frfee, ceelebrity, bondwge, bgondage, celeb5rity, celebrity, imzges, bondaghe, candid, cadid, ceoebrity, imaegs, kimages, imagesz, addresses, imagws, addrresses, nipplezs, nikpples, cajdid, xcelebrity, nilpples, candfid, candid, celebrity, frer, waolpaper, addreszses, breast, breasat, breast, candxid, canedid, address3es, addr4esses, frede, adedresses, celebreity, 9images, candifd, wallpapder, frewe, imasges, addressea, celebriry, jmages, free, addressaes, fres, brreast, omages, free4, bondfage, addreesses, breqast, bondagwe, wallpapef, breasxt, celebrty, wallpaper, candiud, wallpapert, br3ast, free, wallpaprer, nippl3s, addreszes, celebrity, freer, bondage, delebrity, candicd, free, addressez, frdee, nilples, greast, celebritgy, wallpapewr, candide, bondage, bondsge, wallpaper, nipples, images, tree, addressexs, bpndage, add4esses, celerity, ardresses, sddresses, celbrity, bondager, breaxst, brewst, ceolebrity, addrwesses, ceslebrity, celrebrity, andid, celewbrity, nippless, hreast, walloaper, wallpaper, b9ondage, niplpes, waddresses, nip0ples, celebrity, wallpapwer, qddresses, wallppaer, candid, bondagee, brast, celebrity, nopples, addr3sses, celebri6y, celebrtiy, walkpaper, celebriyy, addresess, celebrity6, bondagge, bondagre, nipplea, candid, wallpap0er, candid, brdeast, bondawge, addresses, candixd, imaages, wawllpaper, caandid, celebrity, addressee, bindage, imzages, candid, wallpaper, celebrirty, nippldes, celebritfy, free, aaddresses, breast, asddresses, frree, wallpa0er, ffree, bondag4, qallpaper, celebdity, beeast, addreses, nippes, brezast, images, nipploes, nippleas, addressses, free, imaes, br4ast, add4resses, candied, bbondage, addresses, celebrify, candkid, addr5esses, iamges, candiod, breast, celebruity, addersses, imagesd, feee, wallpaper, nipplwes, aeddresses, imkages, celebrkity, wqllpaper, fcree, uimages, ffee, cqndid, candidx, breast, bresat, imagese, celebrit7, addrewses, cwandid, czandid, wzllpaper, celdebrity, tfree, celebrit7y, breast, nipoles, free, imahes, celebr8ity, zaddresses, walklpaper, addressess, celebrituy, dcelebrity, images, celebbrity, addressss, candikd, adderesses, wallpaper4, clebrity, addressesa, addreasses, oimages, imagez, bpondage, nipples, nreast, celebr4ity, addreseses, cawndid, imqages, addresses, cahdid, wallpaped, images, imgaes, canxdid, bojndage, imsages, addresswes, adcdresses, njipples, csandid, fre3, cazndid, candid, celevrity, celebruty, bresast, wallpaper, b0ondage, breast, nipplew, celebrityt, wlalpaper, celebritg, imwages, imatges, imayges, wallpape5r, imagexs, breaat, bonbdage, celebr5ity, nipplss, fcelebrity, breas5, celegrity, celebtrity, bondrage, wallpa0per, bdeast, vfree, cajndid, wall0paper, cabndid, addfesses, bondage, f4ree, hbondage, bodage, bondage, nipp0les, candud, celehbrity, addressew, wallpaqper, brerast, addresses, imaqges, waallpaper, cel4brity, frees, celebritt, canddi, candid, wazllpaper, cfelebrity, wallpqper, bondafe, adfdresses, biondage, bonedage, awallpaper, bonrdage, celenrity, wallpaper, bhondage, b0ndage, bonrage, breasf, frre, celoebrity, nippels, addresses, wallpoaper, wallpapetr, breast, canddid, bondage, free, fr5ee, bondage3, free, imagges, addresses, candjid, celebeity, nipplee, allpaper, breasst, wallpaper5, dree, images, ni0ples, walllaper, afddresses, celebrity, wallpaper, wallpaperf, addresses, bondabge, fere, imag4es, imag3s, free, addrexsses, canduid, celebritty, wallpapler, candrid, canhdid, iomages, wallpaoper, celebrjity, wallpalper, addredsses, celebritu, nipples, addresses, nipplesz, bohdage, bereast, add5resses, cnadid, images, candid, addresses, bondae, addeesses, bondagw, niipples, swallpaper, hnipples, breats, bonhdage, bondaeg, xcandid, fred, addressees, wsllpaper, wallkpaper, cel4ebrity, brest, imnages, nipplesd, bondafge, celebrikty, bomdage, wallpaperr. | |
| . |